Publicerat: 6 mars 2018

AF:s måluppfyllelse: Konsten att gripa efter halmstrån

Vad fick skattebetalarna för 80 miljarder kronor under 2017? Den frågan försöker Arbetsförmedlingen (AF) besvara i årsredovisningen som kom förra veckan och som nu sprids på landets debattsidor, senaste igår i Gefle Dagblad. Myndigheten lyfter fram att verksamhetsmålen är nådda till stor del, trots motsatt besked i december. Vem ska man tro på?

Vilken bild är sann om AF:s resultat för 2017?

Så sent som före jul redovisade Sveriges Radio att AF missar majoriteten av verksamhetsmålen, vilket bekräftades av myndighetsledningen. Nu tre månader senare redovisar myndigheten nya siffror för exakt samma år som alltså ger en positivare bild.

AF slår på stora trumman om att myndigheten når ”fem av sex verksamhetsmål” för 2017, i Gefle Dagblad.

Frågan är hur nöjda med förra årets utfall man bör vara, trots måluppfyllelsen. Ökning på samtliga områden angränsar nämligen till obetydlig.

Vad krävs för att nå målen? I regleringsbrevet för 2017 skulle utflöde till arbete och studier från centrala åtgärder öka. Det är denna målsättning som AF nu slår sig på bröstet för.

Hur mycket har resultaten ökat?

– Matchningen. Här uppger AF själva att de bommar myndighetens och regeringens just nu kanske viktigaste mål. Det finns goda skäl till att målet är svårt att nå i det här läget, men icke desto mindre misslyckas man.

Andelen inskrivna arbetslösa som får information som leder till arbete från en arbetsförmedlare ligger alltjämt på cirka 5 procent. Bilden är att resultaten bidrar till en black om foten för en regering som lovat att AF ska vara en ”Matchningsspecialist” år 2020.

– Etablering för nyanlända flyktingar. AF noterar en ökning i övergång till arbete eller studier med 0,9 procentenheter jämfört med förra året. (Fram till november var siffran 0,3 procentenheter i SR enligt ovan, vilket väcker frågor om december månads dramatiska förändring).

Är det ens tillräckligt för att göra regeringen nöjd? Andelen övergångar till arbete utan stöd ligger kvar och harvar på mellan 5 och 6 procent.

Långtidsarbetslöshet. Utfallet till jobb eller studier har ökat med 0,6 procentenheter. Den blygsamma ökningen är intressant mot bakgrund av den relativt stora volymökningen av Extratjänster. Det väcker frågor om bland annat kostnadsläget och målgrupp.

– Ungdomar. Här är det tydligt att AF verkar ha intensifierat arbetet, men det är svårt att kvantifiera vad som är vad. Resultatet för individer som riskerar långtidsarbetslöshet ser t.ex. sämre ut än förra året. Samtidigt väcker en nyligen genomförd granskning av tidningen Arbetet frågor om vad som räknas för att AF ska uppnå ”90-dagars garantin”.

– Funktionsnedsatta. Ökning med 0,3 procentenheter. Det är självklart lovvärt med en ökning, men frågan är igen vilket värde man kan sätta på denna blygsamma ökning.

– Studier. Det är tydligt att AF inte har lyckats i tillräcklig omfattning och det är tveksamt om en regering som prioriterar ”utbildning, utbildning, utbildning” köper angiven målnivå i årsredovisningen.

I årets regleringsbrev från regeringen har ett centralt ord kommit till: ”väsentligt”. Istället för inför 2017 ”öka” ska resultaten 2018 ”öka väsentligt”. Så här med siffrorna i hand är det lätt att förstå undertonen i regeringens nya riktlinje.

Slutsatsen går inte att komma ifrån: Intrycket är att årsredovisningen speglar en myndighetsledning som griper efter halmstrån för att mota den växande kritiken.