Publicerat: 4 mars 2016

Äpplen och päron i lönedebatten

LO har med sin senaste Jämställdhetsbarometer bidragit med ett nytt exempel till talesättet ”att jämföra äpplen och päron”. I rapporten jämförs löner mellan kvinnor och män utan att man tar hänsyn till att kvinnor som grupp arbetar färre timmar än männen som grupp. Den typiska LO-kvinnan tjänar, enligt LO, 73 procent av LO-mannen. Hur många arbetstimmar som skiljer framgår inte. Är det en ny uppfattning inom LO att alla ska ha lika lön oavsett arbetstidens längd? Är det här en ny politik där LO propagerar för enhetslön och tar steget från ”lika lön för lika arbetet” till ”lika lön för alla som har ett arbete”?

Det finns ett väl etablerat synsätt när vi jämför löner på arbetsmarknaden som innebär att vi försöker jämföra löner för samma arbetstid. I den officiella lönestatistiken räknar Medlingsinstitutet om alla löner till heltid för att göra dem jämförbara. Så sker även som regel i de lönestatistiska jämförelser som arbetsgivare och fackliga organisationer brukar visa. Dessutom tycker sannolikt de flesta människor som jobbar att det vore ganska orimligt om man inte tog hänsyn till hur mycket man har jobbat, när man får ut sin lön. Det synsättet finns i alla kollektivavtal, även i LO:s.

SCB:s arbetstidsstatistik för hela arbetsmarknaden visar att kvinnor arbetar i genomsnitt 30 timmar och män 37 timmar per vecka med betalt arbete. Den visar också att totalt sett arbetar kvinnor och män ungefär lika mycket, men kvinnorna utför mer obetalt arbete. Med beaktande av skillnader i arbetstid beräknar SCB att kvinnors löner är 73 procents av mäns för hela arbetsmarknaden. Om man istället räknar om alla löner till heltid, som är det vedertagna sätt som MI använder, är kvinnors lön 87 procent av mäns. En av de viktigaste förändringarna för att minska löneskillnaderna mellan könen skulle därmed vara mer lika arbetstider, såväl i betalt som i obetalt arbete. När MI tar ett steg till och beaktar andra skillnader som sektor, yrke mm minskar skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner till 5 procent. Det är den skillnad som inte kan förklaras med faktorer som finns tillgängliga i statistiken.

Avslutningsvis kopplar LO samman rapportens genomsnittslöner till debatten om ingångslönerna. För LO handlar lönedebatten bara om de som har jobb och hur deras löner ska höjas och löneutrymmet fördelas. Nu när samhällsdebatten om integrationen på arbetsmarknaden pågår som intensivast och alla vill diskutera som krävs för att fler ska kommer i jobb, konstaterar LO i sin nya rapport att ”…vid fördelning av pengarna är det viktigt att lägstalönerna prioriteras….”. Budskapet är tydligt till de som står utanför arbetsmarknaden och vill in, trösklarna ska byggas på. Det är också signalpolitik, á la LO.