Publicerat: 8 juni 2015

Att leva som man lär – exemplet långtidsarbetslösa

Nio av tio jobbskapare saknar förtroende för regeringens näringspolitik. Den siffran lär inte öka med ökande krav, regelkrångel och kostnader. Det senaste är att 10 000 långtidsarbetslösa ska få jobb i företag genom att sociala krav tillämpas i offentliga upphandlingar. Vissa politiker talar om ”ansvar att anställa” för att öka sysselsättningen. Men vilket ”ansvar” tar politiskt styrda verksamheter för att anställa långtidsarbetslösa? 2015-06-05 Staten sämst på att anställa

Flera utvärderingar har gjorts under senare år. Bilden som framkommer är att privata arbetsgivare är jobbmotorn även för att åstadkomma en inkluderande arbetsmarknad.

Detta sker, hör och häpna, utan tvingande krav i upphandlingar. Riksdagens utredningstjänst slår fast att staten och landstingen är sämst på att anställa långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättning. Arbetsförmedlingen redovisar statistik som visar att majoriteten av subventionerade anställningar som Nystartsjobb återfinns hos privata arbetsgivare, samtidigt som de offentliga verksamheterna hamnar långt efter.

Även flera av de senaste årens paradsatsningar för att öka platserna i offentlig sektor har slutat med ordentliga magplask. Några exempel:

  • Kulturarvslyftet skulle ge 4 400 platser i den offentligt finansierade kulturarvssektorn, det blev 440.
  • Praktikantprogrammet för personer med funktionsnedsättning skulle ge 5 000 platser i staten, det blev 350 platser och sen 23 (!) varaktiga anställningar.
  • Den tidigare alliansregeringens LYFT-satsning mitt i finanskrisen skulle ge 40 000 platser i kommuner, i staten och i ideella organisationer, det blev som mest 3 000.
  • Ett nytt pilotprojekt för att ge 1 300 långtidssjukskrivna hjälp genom så kallade ”coacher över tröskeln”, slutade med 6 deltagare (!).

Så lever politiskt styrda verksamheter som man lär? Knappast.

Före nya pålagor skickas på näringslivet bör statsministern snegla på sina egna verksamheter.  Kanske bör man även vara försiktig med allt för ambitiösa volymlöften, något som i alla fall arbetsmarknadsministern har insett efter att ha kraftigt reducerat Traineejobben, Extratjänsterna i Fas.3 och ”utbildningskontrakten” för unga långtidsarbetslösa.

Företagen är jobbmotorn för att få till stånd en inkluderande arbetsmarknad. För att öka jobbchanserna än mer krävs goda förutsättningar att växa och anställa, lägre trösklar, en effektivare arbetsförmedling och en renodling av den flora av stöd som finns att tillgå redan idag.

Att tvinga alla företag som ingår i upphandlingar kommer öka byråkratin och regelkrångel än mer. Risken finns att vi står med färre aktörer som kan delta i upphandlingar, vilket leder till mindre konkurrens och högre kostnader.

Regeringen bör börja gräva där man själv står.