Publicerat: 14 april 2015

Bekräftelseavtal strider mot EU-rätten

Frågan om löner till utstationerade arbetstagare har varit föremål för en livlig debatt alltsedan Laval-domen meddelades av EU-domstolen 2007. För att uppfylla Laval-domen gjordes vissa lagändringar i svensk rätt (lex Laval) 2010, varigenom svenska fackliga organisationer förbjöds att vidta stridsåtgärder för att tvinga på en utstationerande arbetsgivare kollektivavtal med högre lön än minimilön.

Lex Laval innehåller också en regel som förbjuder stridsåtgärder om den utstationerande arbetsgivaren visar (dvs övertygar) en facklig organisation att arbetsgivaren redan utger minst minimilön. Denna regel (som kallas bevisregeln) har länge varit en nagel i de fackliga organisationernas ögon. Organisationerna har klagat på att de inte kan kontrollera vilken lön som i realiteten utges. För att råda bot på detta har organisationerna länge krävt möjlighet att få s k bekräftelseavtal.

Vad är då ett bekräftelseavtal? Ett bekräftelseavtal är ett avtal varigenom den utstationerande arbetsgivaren bekräftar för den svenska fackliga organisationen att arbetsgivaren utger minst minimilön. Ett bekräftelseavtal ska kunna påtvingas den utstationerande arbetsgivaren med stridsåtgärder, och detta oavsett vilken lön och andra villkor som arbetsgivaren faktiskt utger.

Såväl Laval-utredningen som regering och riksdag ansåg när lex Laval tillkom att bekräftelseavtal är oförenliga med EU-rätten. Att vidta stridsåtgärder oavsett vilka villkor som tillämpas strider mot viktiga EU-principer om proportionalitet och ömsesidigt erkännande.

Utstationeringskommittén har fått i uppdrag av regeringen att lägga fram ett förslag om bekräftelseavtal. Detta är således ett rent effektuerande av fackliga önskemål, som innebär att EU-rätten åsidosätts.

Effekten av en rätt till bekräftelseavtal är att bevisregeln blir verkningslös och obsolet. Bevisregeln är nödvändig för att uppfylla EU-rätten. Det måste finnas en spärr mot att stridsåtgärder får vidtas när den utländske arbetsgivaren redan tillämpar minst lika goda villkor som de som den fackliga organisationen vill genomdriva, oavsett om villkoren tillämpas på grund av kollektivavtal, enskilda avtal eller utländsk lag.

Som riksdagen konstaterade i juni 2011 kommer ett borttagande av bevisregeln att resultera i ett omfattande hinder för den fria rörligheten. Det är oförsvarligt att föreslå sådana åtgärder. Än mer oacceptabelt är det att allt bottnar i fackliga önskemål om makt.