Publicerat: 24 mars 2016

Dör den svenska modellen sotdöden?

Det är många som pratar om den svenska modellen. Men vad är den egentligen?

Vi som arbetar i partssystemet brukar använda begreppet för att beskriva kollektivavtalssystemet på arbetsmarknaden som komplement till lagstiftningen. Sverige och de övriga nordiska länderna är unika i världen genom att löner helt bestäms mellan arbetsmarknadens parter.

Men landets statsminister, som med sin bakgrund verkligen borde veta bättre, gör överraskande en helt annan tolkning när han blåste till strid om den svenska modellen på Rågsveds servicehus. Enligt hans egen sammanfattning på Facebook handlar den svenska modellen om genomföra ett investeringsprogram som gör att svensk välfärd får fler anställda och att de som jobbar i välfärden inte ska ha lägre lön, utan fler kollegor.

Statsministern är genom sitt uttalande långt inne i parternas sfär och har synpunkter på lönerna i en viss del av arbetsmarknaden. Dessutom har han en tydlig uppfattning om hur verksamhetens ska organiseras och lägger sig därmed i såväl välfärdsföretagens sätt att organisera sina verksamheter som i det kommunala självstyret.

Det är inte det enda exemplet på att politiken lägger sig i parternas arbete. Att satsa på skolan och göra läraryrket mer attraktivt är motiverat, men att bestämma till vem löneökningar ska riktas och på vilken nivå de ska vara, torde vara ett klart övertramp. Det senaste exemplet på statlig inblandning i lönesättning gjordes förra veckan då regeringen beslutade att rektorslönerna på skolor i utpekade områden ska höjas med 10 000 kronor. Här är regeringen nere på individnivå och höjer löner.

Den svenska modellen är en svårbeskriven figur. Det verkar finnas lika många olika uppfattningar om vad den är som det finns personer som använder sig av begreppet. På den politiska arenan kan dagsformen tydligen avgöra hur den ska definieras. Och tydligen är inte regeringens uppfattning längre att lönebildning och lönesättning ska skötas av parterna – utom när det gäller lagstadgade minimilöner. Så något finns fortfarande kvar för parterna att förhandla om. Ansvaret för integrationen på arbetsmarknaden och för personer med låga egna färdigheter som vill utvecklas genom att lära sig på jobbet, är enligt regeringen fortfarande en partsfråga. Kanske även regeringen anser att det är dags för LO att komma till förhandlingsbordet för möta arbetsgivarna och att ta sitt ansvar i denna fråga?

Stefan Löfvén, med sin bakgrund i partssystemet, borde vara den person i regeringen som har den bästa kunskapen om gränsen mellan politik och partssystem. Statsministern ska stå fast vid den insikten i sitt eget agerande och även föra den vidare till övriga ministrar. Annars är risken överhängande att den svenska modellen blir helt obsolet, både i praktik och som begrepp.