Publicerat: 8 mars 2017

Jämställdhet i strykklass eller toppnotering

När man som jag jobbar för jämställdhet och följer den svenska jämställdhetsdebatten ställer jag mig ofta frågan: vad är det som verkligen leder framåt? Är det att utmåla allt i svarta eländesbeskrivningar eller att visa på allt positivt som sker? Sverige är ett av världens mest jämställda länder och det finns möjligheter för alla som lever här att vara en del av utvecklingen.

Att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på livets alla områden ställer de allra flesta i Sverige sig bakom. Samtidigt det finns många olika idéer om HUR det ska gå till. Ska det ske genom regler och kvotering eller genom norm- och värderingsförändringar, ¨så att vi förändrar vad vi tycker och hur vi gör? I debatten finns det också helt olika strategier. Några vill stärka människor genom att visa på fakta, möjligheter och konsekvenser av egna val. Andra pekar ut Systemet som det som måste förändras. Det kollektiva, svårfångade som vi som enskilda personer inte kan göra något åt och som är någon annans ansvar, företrädesvis politiker, lagstiftare och makthavare.

Visst kan det finnas energi i att vara arg, men knappast i att vara kränkt. Och nog finns det mer energi i att se möjligheter, vara välinformerad och tänka smart! Varför är då så många rapporter och medieutspel så här i dagarna kring Internationella kvinnodagen så ampert formulerade? Vad ger det för bilder till unga kvinnor och män om deras förväntningar på sina liv? Alla välutbildade flickor med i genomsnitt betydligt bättre skolresultat än killarna ska naturligtvis satsa på sina möjligheter på arbetsmarknaden som ligger öppen. De behövs i många olika branscher och yrken, inte minst i dem där det jobbar mest killar. Företagen behöver deras kompetens.

Om man nu väljer vägen att kommunicera för att göra människor arga och upprörda är det bra att göra det utifrån fakta – inte alternativa fakta. I söndagens Agenda som handlade om (kommande) personalbrist i vården, påstod programledaren att det finns 250 000 undersköterskor och att de efter 11 år tjänar 22 000 kronor i månaden. Efter en koll i SCBs databas fanns 178 000 undersköterskor och deras löner för heltid år 2015 var följande. I dessa siffror ingår inte den sk undersköterskesatsningen från 2016 och som i snitt höjer undersköterskelönerna med 1 200 kronor.

Ålder Kvinnor Män Totalt
18-24 23700 23800 23700
25-39 25000 25400 25000
40-64 26900 27200 26900
Totalt 26200 26200 26200

Källa:SCB

Den påföljande debatten handlade om hur man ska intressera framtidens medarbetare för att bli undersköterskor och behålla de som jobbar i yrket. Gabriel Wikström, ansvarig minister för hälso- och sjukvård och centerns 2:e vice ordförande Anders W Johnsson som var inbjudna att kommentera, anslöt direkt till den dystra bilden och hade inte gjort någon faktakoll.  Attraktiviteten lär ju knappast gynnas av en eländesbeskrivning och att ge tittarna en felaktig beskrivning av fakta. Har man inte lärt sig något av att under 30 år prata ner läraryrket?

Hur man sätter bilder, har stor betydelse för hur utvecklingen blir. Inte bara i det korta perspektivet utan även i det längre. Jämställdhetsdebatten behöver en ny, positiv och möjlighetsfokuserad bildsättning. Det är dags att lämna eländesbeskrivningarna och jobba för framtiden!