Publicerat: 20 februari 2015

MI:s årsrapport tankeställare om konfliktregler och konkurrenskraft

Medlingsinstitutet (MI) har kommit med sin årliga rapport om avtalsförhandlingarna och lönebildningen. Rapporten redogör både för arbetskraftskostnadernas utveckling och för konfliktvarsel och stridsåtgärder. Här och var antyds att fackliga stridsåtgärder – verkställda eller inte – kan vara en förklaring till att våra kostnader ökar mer än i andra länder. Arbetsgivarnas erfarenhet är att det definitivt är så.
MI ägnar ett par intressanta kapitel i årsrapporten åt samhällsekonomi och konkurrenskraft. MI konstaterar att arbetskraftskostnaderna i Sverige har fortsatt att öka mer än i våra konkurrentländer. Vi har dessutom fortsatt att tappa exportmarknadsandelar i större utsträckning än i konkurrentländerna. Ytterligare en oroande signal är att de svenska enhetsarbetskostnaderna har ökat mer än i EU och USA. De svenska löneavtalen kom tillfälligt i takt med Europa 2010, men nivån har såväl åren före som efter varit högre än i euroområdet.
Detta är naturligtvis en tankeställare för arbetsmarknadens parter. Vad kan förklara utvecklingen – har arbetsgivarna varit för generösa eller för dåliga på att förutse den ekonomiska utvecklingen när nya löneavtal har träffats?
Knappast. MI är inte en myndighet som ger pekpinnar, men man för resonemang och man ger utrymme för tolkningar. MI konstaterar exempelvis att ”en strejk inom privat sektor slår direkt mot arbetsgivarnas ekonomi medan samma åtgärd inom offentlig sektor i första hand drabbar tredje man. Generellt sett innebär det att konfliktkänsligheten är större hos arbetsgivarna inom privat sektor.” Denna mening är särskilt värd att begrunda: ”Kombinationen av konfliktkänslighet och starka fackliga organisationer har sannolikt bidragit till att lönenivåerna över tid är högre inom privat sektor.”
MI skriver också att ”valet av stridsåtgärd många gånger styrs av målsättningen att påtryckningen på motparten ska ske med så liten uppoffring som möjligt för egen del”. Det fackliga priset för att varsla om konflikt är alltså lågt, men för ett alltmer internationellt konkurrensutsatt näringsliv kan konfliktkostnaderna snabbt bli enorma. Resultatet är att det inte blir konflikt – men det blir avtal på för hög nivå.
MI konstaterar i årsrapporten att ”i vissa fall kan ett offentliggjort varsel få samma ekonomiska effekt som en verkställd stridsåtgärd”. Och man refererar Svenskt Näringslivs rapport ”Varsel om stridsåtgärder på svensk arbetsmarknad 2011–2014” (sid 213 i årsrapporten) där vi vill visa just detta.
Ett sätt att läsa årsrapporten är att fackliga bedömningar och krav, omsatta i varsel om eller verkställda stridsåtgärder, har stort inflytande på svensk ekonomis arbetskraftskostnader och konkurrenskraft. De fack som varslar mest är fack inom LO som ofta uttalat är emot sådant som ”märket” och Industriavtalet. De är med och formar LO:s krav i avtalsrörelsen – och de kan genom konfliktreglerna visa ”facklig råstyrka” som Transports ordförande formulerade det när årsrapporten presenterades.
Medlingsinstitutets årsrapport riktar sig inte bara till arbetsmarknadens parter. Den är en tankeställare också för våra politiker.