Publicerat: 26 mars 2015

Nostalgin är en förförisk lögnare

Visstidsanställningar är den viktigaste vägen in på den svenska arbetsmarknaden. Av de arbetslösa som får ett jobb går åtta av tio till en visstidsanställning. Rörligheten vidare till ett fast jobb är också stor. Varje år går ca 280 000 personer från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning. I Sverige har andelen visstidsanställda legat kring 15-16 procent de senaste 15 åren.

Trots detta har LO nyligen meddelat ett långsiktigt mål att senast år 2028 ska andelen visstidsanställningar bland arbetare vara högst 10 procent. Vidare ska alla visstidsanställningar ske på objektiv grund eller efter överenskommelse med fackförbundet.

Det är svårt att uppfatta LO:s krav på annat sätt än en nostalgisk önskan om att vrida klockan tillbaka och återgå till det som en gång var. Anställningsskyddslagens regler om visstidsanställningar var tidigare utformade som LO vill. Arbetsgivaren var då tvungen att motivera varje anställning utifrån en objektiv grund som till exempel vikariat, arbetstopp eller projektanställning. Vid en tvist kunde arbetsgivaren ytterst behöva bevisa i domstol att det fanns grund för anställningen. Regelkrånglet, risker för tvister och höga skadestånd var hämmade för företagens möjligheter och vilja att anställa.

1997 genomförde den dåvarande socialdemokratiska regeringen därför ändringar i det arbetsrättsliga regelverket. Syftet var att halvera den öppna arbetslösheten. Anställningsformen överenskommen visstidsanställning infördes som komplement i anställningsskyddslagen. Avtalet om visstidsanställning behövde då inte motiveras närmare. I stället fanns det en tidsgräns och en antalsgräns för sådana anställningar.

Reformen föll väl ut och 2006 följdes den upp av ett nytt socialdemokratiskt förslag om så kallad fri visstidsanställning. Förslaget innebar att antalsgränsen skulle slopas och att tidsgränsen skulle utökas. Förslaget hann dock inte genomföras. I stället genomförde den nytillträdda Alliansregeringen ett eget förslag om allmän visstidsanställning. Även denna byggde på en utökad tidsgräns och en borttagen antalsgräns. Motivet för förändringarna var att förenkla insteget till arbetsmarknaden, inte minst för grupper som unga och invandrare.

Det är också så som reglerna har fungerat. Enligt SCB:s statistik har andelen som går från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning ökat jämfört med tiden innan reglerna om allmän visstidsanställning genomfördes. Tittar man specifikt på unga har de en större sannolikhet att övergå från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning nu än 2006. Andelen unga som har en visstidsanställning har också fallit sedan 2006. Inget tyder alltså på att arbetsgivarna skulle ha börjat att missbruka reglerna genom att ”stapla visstidsanställningar på varandra” eller bara erbjuda korta anställningar.

Vi kan alla bli nostalgiska ibland, men oftast är det bättre att låta det stanna vid en tanke. Om LO:s önskemål genomfördes skulle det bara leda till högre trösklar för de som vill in på arbetsmarknaden. Sverige behöver få fler i jobb och sänka arbetslösheten. Om det ska lyckas krävs reformer som gör det enklare och mer attraktivt för företagen att anställa. Då kan vi inte ägna vår tid åt tillbakablickande återställare som endast förstärker de problem som vi måste lösa.