Publicerat: 1 februari 2016

Potemkinkulisser löser inte långtidsarbetslöshet i Fas.3

Idag proklamerar regeringen att Fas.3 ”avvecklas”. Den hårt kritiserade insatsen ska nu ersättas med ”Extratjänster” i välfärden med avtalsenlig lön och vissa utbildningsinsatser. Men vilka utmaningar kommer med det nya regelverket?

Regeringen slår idag på stora trumman om att Fas.3 ska ”avvecklas”. Det är sannolikt en riskfylld strategi. Utmaningarna ska inte underskattas: deltagare i Fas.3-insatser har varit arbetslösa i genomsnitt sju år. Fyra av tio har en funktionsnedsättning. 80 procent har utbildning upp till gymnasienivå. Och antalet i målgruppen är tyvärr växande; i dagsläget ca 40 000 personer.

Trots utmaningarna gick glädjande 23 000 personer i insatsen vidare till arbete eller utbildning förra året.

Att slopa Fas.3 är förenat med stora problem. Ett tydligt sådant är det uttalade löftet att arbetslösa efter 450 dagar i garantin ska erbjudas ”Extratjänster” till avtalsenlig lön på 75 procent av arbetstiden. Här hopas sig frågorna: vilka ska få ta en extratjänst? Hur ska AF skaka fram de utlovade 20 000 plasterna i en redan hårt ansträngd offentlig sektor?

Fas 3

Är detta ett framtida scenario? Inte helt osannolikt, tyvärr

Och vilka signaler sänder regeringen till andra arbetslösa i fas 1- fas 2, när deltagare garanteras en anställning efter en viss tid i arbetslöshet? Sannolikt kommer nu sökaktiviteten minska i jobb- och utvecklingsgarantin och arbetslöshetstiderna riskerar att förlängas. Risken ökar för panikartade beslut som trycker ut människor från arbetskraften, se bild till höger.

Ett allvarligt problem är aktivitetsnivå generellt i garantierna. Nu uppdagas att endast 23 000 personer i sysselsättningsfasen faktiskt är hos en anordnare. Dessutom har den låga aktivitetsnivån tidigare i arbetslöshetsperioden varit föremål för omfattande kritik: arbetslösa har helt enkelt inte fått de individanpassade insatser som de varit berättigade till.

Vad borde göras istället?

För det första är utredningen om Matchningsanställning som kom förra året är väl värd att studera. Utredaren Anders Lago föreslår ett system som kan möjliggöra att sänka risken för arbetsgivare att anställa. Detta ska ske genom att andra aktörer som t.ex. bemanningsföretag tar anställningsansvaret och administrativa länken.

För det andra kan relevanta utbildningsinsatser säkert utvecklas mer. Dock ska sägas att deltagare redan idag kan nyttja arbetsmarknadsutbildning, men volymen har varit för blygsam.

För det tredje behövs ett helhetsgrepp kring garantierna och de programinsatser som erbjuds. De insatser som arbetslösa är berättigade till tidigare i en arbetslöshetsperiod måste komma till stånd.

Trots åratal av direktiv står fortfarande AF och stampar med kartläggning/ profilering och stödformerna är alltjämt för många och för otydliga. Sannolikt bör den kommande AF-utredningen studera hur detta kan utformas på ett bättre sätt.

Sammantaget: det finns sannolikt ingen mirakel-medicin för att rädda Fas.3. Risken är dock att den högljudda retoriken kommer att slå tillbaka på politiken. Vi behöver ett brett reformprogram för alla arbetslösa, ett program som gör det enklare för företag – som är jobbskaparna – att våga anställa. Då krävs annat än potemkinkulisser.