Publicerat: 19 oktober 2015

Skatterysare i väntan på LO-samordningen

Kostnadstrycket i kommunsektorn ökar nu så starkt att det krävs betydande skattehöjningar framöver, på närmare 2 skattekronor fram till 2019. Det är huvudbudskapet i SKLs senaste ekonomiprognos som presenterades häromveckan. Samtidigt pågår slutförhandlingarna inom LO kring samordningen inför avtal 2016. Ett uppmärksammat krav har varit Kommunals undersköterskesatsning. 150 000 undersköterskor ska ha mer än alla andra – annars spräcker Kommunal samordningen. Uppenbarligen finns inte de pengarna inom den kommunala ekonomin eftersom den nu gjorda prognosen inte beaktar extra lönehöjningar. Bristen på vissa kompetenser är redan akut och driver ändå upp lönekostnaderna. Men det gäller faktiskt inte just undersköterskor utan handlar om andra grupper, socialsekreterare, sjuksköterskor, vissa lärare och administrativt verksamma akademikergrupper.

Man måste ställa sig två frågor; är det rimligt att pressa fram satsningar i avtalsrörelser som inte kan finansieras inom sektorns ekonomi? Hur stora skattehöjningar anser skattebetalarna är rimligt, mer än två kronor i landet som redan ha ett av världens största skattetryck? Den andra frågan är om det är rimligt att pressa fram lönesatsningar som inte styrs av rekryteringsbehov utan istället av missnöje hos de anställda? Den offentliga sektorn är ju till för medborgarna och skattepengarna måste användas så att de kommer medborgarna till nytta.

När man lyfter i ut en grupp och pratar om bara den, är det alltid lätt att tycka att det är rimligt att prioritera just den gruppen. Problemet är att man då inte ser helheten och slipper göra nödvändiga prioriteringar. De här diskussionerna gäller intressant nog faktiskt enbart offentliganställda. Privatanställda yrkesgruppers betydelse för samhället och deras lönelägen är aldrig föremål för samma typ av diskussion. Företag förutsätts klara lönesatsningar och att hantera sin kompetensförsörjning. De kan inte heller skicka räkningen till någon annan (läs skattebetalarna).

Det är av största betydelse att vi i detta läge lyckas genomföra en avtalsrörelse som inte äventyrar en långsiktigt stabil utveckling för Sverige. Motorn i det är de svenska företagens konkurrenskraft såväl på hemmamarknaden men framförallt på världsmarknaden där företagen skulle kunna tjäna de pengar som är grunden för att behålla den svenska välfärden. De lönesatsningar som behövs ska göras inom ramen för den befintliga ekonomin i varje företag eller kommun och riktas mot de medarbetare som gör ett bra jobb och som har den kompetens som verksamheten behöver.

Låt oss hoppas att den insikten präglar LO-samordningen!