Publicerat: 11 juni 2015

Vem tror egentligen på kvotering?

De senaste åren har jämställdhetsdiskussionen sofistikerats något, vilket är positivt då det gagnar sakfrågorna och den utvecklingen behöver fortsätta. Det är till exempel färre som med bestämdhet säger sig ha patentlösningar som kan förekomma andra förändringar (som har med utbildning-, yrkes- och karriärval samt chefsutvecklingen i stort). En hel del av de mest ihärdiga kvoteringsförespråkarna har till och med i bisatser bekänt att ”egentligen tror jag inte att det är någon mirakelmetod” (ofta framförs detta med tillägg om att ” men något måste vi ju göra”).

Detta tvivel börjar nu få mer sällskap och stöd inte minst av norska näringslivsföreträdare och forskare, som sett kvotering på nära håll och dess effekter eller snarare avsaknad av effekter. Fler kvinnor i kvoterade styrelser ger inte en snabbare utveckling av ledande operativa poster för kvinnor. Dagens Industri skriver idag om detta, där jämför NHO:s Kristina Jullum Hagen kvotering med att ”garnera en kaka utan att baka den först”.

Kvoteringsförslagen har varit många under de senaste decennierna men har i grunden sett likadana ut, det är kvinnor som främst är målgrupp för att kvoteras in, samtidigt har samhället och näringslivet förändrats under denna tid, vilket gör att det borde vara möjligt att omvärdera aktualiteten.

Många har med rätta konstaterat att samma regering som talar varmt om kvotering i jämställdhetens namn har ett avsevärt kyligare handlag med de företag och det entreprenörskap som drivs av kvinnor, i kvinnodominerade branscher.

Det är dags för politiken att bestämma sig för vilket jämställdhetsutfall som väger tyngst, den organiska och effektfulla eller den tvångsframkallade och högst avgränsade?