Publicerat: 20 april 2015

Vita jobb – en solkig hantering

Offentlig upphandling omsätter omkring 600 miljarder kronor varje år. Det är således en omfattande och viktig verksamhet, såväl för staten, kommuner och landsting som för privata företag och skattebetalare.

Under senare år har en särskild företeelse inom offentlig upphandling gjort entré. Det är en upphandlingsmodell formellt inriktad mot s k social dumping. Modellen, som kalles Vita jobb, bygger på två huvuddelar, dels fastställande av särskilda upphandlingsvillkor inom det arbetsrättsliga området, dels en kontroll av att dessa villkor också uppfylls av leverantören.

Vad gäller kontrollen så är det självklart att uppställda villkor ska kontrolleras. Vita jobb-modellen utgår dock från att det är facket som ska utföra kontrollen. Och det är här det börjar bli riktigt problematiskt.

Vita jobb-modellen tillämpas av flera kommuner. I många kommuner åtager sig facket att utföra denna kontroll gratis. Redan detta bör väcka misstankar hos den rättrådige. Varför görs kontrollerna gratis?

Dessutom är de fackliga kontrollanterna ofta utklädda. I exempelvis Malmö bär kontrollanterna Malmö kommuns jackor och de har id-handlingar utfärdade av kommunen. Varför klä ut sig?

Kanske rätas frågetecknen ut när man studerar hur kontrollerna utförs. För att alls komma ifråga för att vinna en upphandling måste entreprenören acceptera att de fackliga kontrollanterna får tillgång till bokföring, lönelistor, utbetalningsanordningar, övertidsjournaler, överenskommelser med försäkringsbolag, verifikationer för skatteinbetalningar och betalningar av sociala avgifter m m. Detta är en total genomlysning av entreprenörens verksamhet. Även anställda som valt att stå utanför facket får således finna sig i att den fackliga representanten får del av information om deras anställningsförhållanden.

Samma kontrollant kanske veckan därpå ska förhandla med företaget om ett nytt ackord för fortsatt byggarbete. Eller så ska kontrollanten förhandla med andra företag om kollektivavtal eller delta i sedvanliga löneförhandlingar med olika företag i regionen. Den fackliga representanten sitter då inne med utomordentligt viktig information av betydelse för förhandlingen som helt snedvrider balansen mellan parterna. Den svenska modellen förutsätter förhandlingar mellan jämbördiga parter. Den information som facket får genom Vita jobb-modellen omöjliggör sådana förhandlingar.

Det är således uppenbart att facket använder sig av Vita jobb-modellen för att tillskansa sig fördelar i det vanliga, fackliga arbetet. Detta blir än mer tydligt om man beaktar att de fackliga kontrollanterna har i uppdrag att kontakta oorganiserade arbetstagare hos entreprenörerna för att förmå dessa att bli fackliga medlemmar och att anmäla kollektivavtalslösa arbetsgivare till förbundet för vidtagande av stridsåtgärder i syfte att tvinga företaget att teckna kollektivavtal.

Den kontroll som Vita jobb-modellen föreskriver är en anomali på arbetsmarknaden som måste motarbetas i alla dess former. Det är anmärkningsvärt, för att uttrycka det milt, att kommunalråd runt om i landet faller för, och godtar, denna form av kontroll. I bästa fall gör de det omedvetna om innebörden, i sämsta fall är de helt införstådda med syftet. Under alla förhållanden bör kommunalråd vakna upp, se sanningen i vitögat och säga absolut nej till facklig kontroll av upphandlingar.

 

Lars Gellner och Carina Lindfelt