Publicerat: 28 november 2018

Arbetsgivaravgift i praktiken skatt

Arbetsgivaravgiften består av många delkomponenter. Dessa byter namn, höjs eller sänks mer eller mindre regelmässigt i varje budgetproposition. I år var inget undantag. Nu är det dags för delkomponenterna för sjukförsäkring respektive delpension att justeras. Samtidigt ändras den så kallade allmänna löneavgiften. I slutänden förblir arbetsgivaravgiften 31,42 procent. Den totala pålagan har varit i stort sett oförändrad i många år, medan olika delkomponenter skyfflats runt på ett eller annat vis vid 19 av de senaste 25 åren.

Slutsatsen av denna bokföringsexercis är förstås att mycket talar för att arbetsgivaravgiften i praktiken är att betrakta som en skatt. Uppdelningen mellan olika socialförsäkringar är på det hela taget en chimär eftersom avgiften som helhet hålls oförändrad. Finansdepartementet brukar kalla allmänna löneavgiften ”dragspel”. Det finns ytterligare skäl för att arbetsgivaravgiften bör betraktas som en skatt.

Arbetsgivaravgiften ska betalas in inom ramen för samma system som övriga skatter och till samma myndighet (Skatteverket) och sanktionssystemet för den som inte betalat arbetsgivaravgift är detsamma som övriga skatter. Sammantaget talar mycket för att det som helhet i praktiken är fråga om en skatt. Således vore det intressant att för ökad transparens utreda en omläggning där hela skatten på arbete gjordes synlig för löntagaren.

Det totala skattetrycket i Sverige är högt och arbetsgivaravgiften utgör en stor och ökande andel av detta. Det är angeläget att sänka skattetrycket för att stärka konkurrenskraften och ge företagen bättre förutsättningar att utvecklas, investera samt anställa och behålla arbetskraft. Därför är det angeläget med en effektiv och hållbar finans- och skattepolitik som börjar med att åtgärda de mest skadliga skatterna.

Det behövs ökad kunskap om skatte- och avgiftsuttaget av pedagogiska och demokratiska skäl. Det relevanta för en arbetsgivare är förstås hela lönekostnaden. När löntagare sällan känner till detta, saknas en gemensam utgångspunkt, vilket försvårar en vettig diskussion. Otydligheten rimmar också illa med ett samhälle som normalt hyllar principer om öppenhet och transparens.

Informationen behöver bli bättre och breddas till att omfatta hela kostnadsbilden. Arbetsgivare och arbetstagare har ett gemensamt behov av bättre förutsättningar för sina diskussioner. En tydligare redovisning av lönekostnaden, inklusive arbetsgivaravgiften, skulle bidra till detta. Sedan ett antal år är det gratis, enkelt och integrerat i de flesta löneredovisningssystem att även uppge arbetsgivaravgiften. Fler företag skulle kunna göra detta och det vore också en välgärning att offentliganställda fick en tydligare information om den fulla lönekostnaden; varför inte börja med löneredovisningen för riksdag, regering och myndigheter.

Kännedomen om arbetsgivaravgiften som del i arbetskraftskostnaden är i dag låg. Bättre kunskap skulle göra bilden tydligare och göra det lättare att fatta välinformerade och kloka beslut. Det behövs en gemensam utgångspunkt för arbetsgivares och arbetstagares diskussion om hela lönekostnaden. På lång sikt talar mycket för att löntagarna bär hela arbetskraftskostnaden. Ökad transparens kring arbetskraftskostnadens sammansättning skulle ge möjlighet att bättre värdera nytta och förmåner i förhållande till samhällsekonomisk kostnad för offentliga system, det vill säga se båda vågskålarna – vad man får och vad kostnaden är. En ökad synlighet skulle alltså underlätta överskådlighet och utvärdering. Ytterst är det en demokratifråga.

Starka sakliga skäl talar för att synliggöra skatterna. Det finns ingen anledning att dölja vare sig skatter, avgifter eller vad skattepengarna går till. Dessutom skulle diskussionerna mellan arbetsgivare kunna föras utifrån vad det offentliga ändå beskattar. Den som vill dölja verkliga kostnader och skatter är den som borde förklara sig. Det är hög tid för ökad tydlighet och transparens.