Publicerat: 1 juli 2019

Förslaget om skatt på plastbärkassar bär inte – ytterligare en fiskal skatt i gröna kläder

Finansdepartementet har i sin promemoria ”Skatt på plastbärkassar” föreslagit att en skatt ska tas ut på plastbärkassar från den 1 maj 2020. Enligt förslaget ska skatten tas ut med tre kronor per plastbärkasse av engångskaraktär som typiskt sätt tillhandahålls inom detaljhandeln. För mindre plastbärkassar, t.ex. de påsar som finns vid grönsaksavdelningen i en matbutik, föreslås att skatten ska tas ut med 30 öre per kasse.

På skatten tillkommer moms med 25 procent. Totalt beräknas skatten ge staten 2,9 miljarder kronor per år i ökade skatteintäkter med nuvarande volym av plastbärkassar. En förmodad chockhöjning av priset på kassarna med anledning av skatten kommer sannolikt att minska volymerna av plastbärkassar och därmed minska skattebasen, vilket är problematiskt om skatten används som finansieringskälla. Syftet med skatten är att den ska minska nedskräpning, spridning av mikroplaster och styra mot en mer effektiv resursförbrukning.

En grundläggande brist i skattens utformning är att den inte gör åtskillnad på om en plastbärkasse har fossilt ursprung eller är från förnybara källor. Motivet till detta anges vara att det blir en administrativ börda att göra en uppdelning. En annan förklaring kan istället vara att skatteintäkter ska bli så höga som möjligt, vilket är anmärkningsvärt då företag har gjort stora investeringar för att ta fram nya plaster som är bättre för miljön och borde rimligtvis premieras. Däremot omfattar skatten inte plastkassar som är avsedda för att användas som exempelvis sop- och fryspåsar, trots att dessa kan vara betydlig sämre för miljön. Det bör beaktas att dagligvaruhandeln gemensamt har bestämt att plastbärkassar som säljs i dagligvaruhandeln senast år 2020 enbart ska vara av förnybar eller återvunnen plast. Detta bör minska behovet av en skatt på plastbärkassar, åtminstone om skatten införs av miljöskäl.

En skatt kommer att innebära att bärplastpåsarna i stor utsträckning ersätts av bärkassar av andra material. Det är dock inte givet att exempelvis en tygkasse ger mindre miljömässigt avtryck än en plastkasse. Enligt en dansk undersökning har en tygkasse i ekologisk bomull samma miljöavtryck som 20 000 plastkassar.

Vi översköljs av alarmerande rapporter om plaster i våra stora hav och det råder inget tvivel om att något måste göras för att stoppa den farliga utvecklingen. En svensk skatt på plastbärkassar är dock inte lösningen för att komma till rätta med den viktiga globala ödesfrågan för våra hav då 90 procent av plasten i haven kommer från tio floder i Asien och Afrika. Ett riktat klimatbistånd från Sverige och andra länder skulle kunna göra skillnad för att komma till rätta med plasten i våra hav.

Redan idag tar många butiker i Sverige betalt för sina plastbärkassar och det har inneburit att antalet plastbärkassar minskade med 35 procent för 2018 jämfört med 2017. Att kunderna får betala för sina kassar innebär att allt fler avstår från att ta nya kassar och är därför en bra väg att gå för att få fler butiker att ta betalt för sina plastbärkassar. Exempelvis skulle ett pantsystem kunna prövas för att säkerställa att de aktuella plastbärkassarna återvinns och inte hamnar i våra hav.

Nedskräpning är primärt en ordningsfråga och det finns en övertro att ”miljöskatter” löser våra miljöproblem. Den föreslagna skatten på plastbärkassar i Sverige blir bildligt en droppe i havet för att minska antalet plastpåsar i våra hav och den kommer att skapa en betydande administrativ börda för de företag som måste hantera skatteuppbörden gentemot staten.