Publicerat: 29 april 2019

Ger redovisningen en rättvisande bild av företagens immateriella tillgångar?

I allt högre grad skapas värden i företag genom processer, kunskaper, know-how m.m., dvs. vad som i allmänt tal kan kallas immateriella tillgångar. Men alla dessa tillgångar redovisas inte. Orsaken är skillnader i redovisning mellan köpta och egenupparbetade immateriella tillgångar.

Köpta tillgångar får generellt redovisas i balansräkningen. Vid köp av företag redovisas ev. skillnad mellan köpeskilling och identifierbara tillgångar – skulder (eget kapital) som goodwill. Detta övervärde kan sägas representera köparens bedömning av framtida möjligheter till synergier, förbättrad marknadsposition m.m. Goodwill är unik. Den får redovisas som en tillgång trots att den inte är avskiljbar från övriga tillgångar i rörelsen.

Identifierbara tillgångar skrivs av över tid utifrån den bedömda nyttjandeperioden. Teoretiskt representerar avskrivningarna konsumtionen av det ekonomiska värdet i tillgången, som matchas mot förväntade framtida intäkter. Nyttjandet bygger således på en uppskattning av framtida intjäning. När tillgången inte längre genererar intäkter är den i ekonomisk mening förbrukad. Goodwill skrivs också av, utom i noterade företags koncernredovisning. Där görs i stället nedskrivningsprövningar av goodwill. Skälet är att man anser att det inte går att fastställa en nyttjandeperiod med rimlig säkerhet.

När det gäller egenupparbetade immateriella tillgångar ställs andra och högre krav för att de ska få redovisas i balansräkningen än för köpta tillgångar. Orsaken är att man anser att sambandet mellan nedlagda utgifter och framtida förmåga att generera intäkter i många fall är alltför osäkert. Redovisningen är därför försiktig. I korthet innebär nuvarande redovisningsstandarder följande. Utgifter nedlagda i forskningsdelen av ett projekt får inte redovisas som tillgång utan ska kostnadsföras löpande (på samma sätt som andra utgifter för att förvärva intäkter). Detsamma gäller bl.a. utgifter för internt upparbetade varumärken, kundregister, utbildning, reklam och internt upparbetad goodwill. Utgifter för utveckling ska eller får – beroende på vilket regelverk för redovisning som företaget tillämpar – redovisas som tillgång om vissa förutsättningar är uppfyllda. Tröskeln är hög. Projektet ska vara så långt framme att det är sannolikt att intäkter kan genereras, kostnaderna går att beräkna och det finns resurser för att färdigställa projektet. De tillgångar som tas upp i balansräkningen skrivs av på samma sätt som andra tillgångar.

Dessa skillnader leder till bristande jämförbarhet och svårigheter vid värdering av företag. Förvärvsintensiva företag har en större balansräkning, ofta med stora goodwillvärden. Företag som i högre grad upparbetar egna processer får en stor skillnad mellan redovisat eget kapital och värdet på företaget, ofta beroende på de osynliga immateriella tillgångarna.

Det finns många förespråkare för att detta inte är en bra situation och att redovisningen av egenupparbetade tillgångar därför behöver utvecklas. Däremot finns det i dag inte konsensus om vilken väg man ska gå. Det beror bl.a. på att osäkerheten i värdering av nedlagda utgifter kontra framtida intäkter är svår att hantera. Flera redovisningsnormgivare och expertorgan har dock påbörjat projekt för att försöka hitta förbättringar. Här kan bl.a. hänvisas till Financial Reporting Council i Storbritannien Financial Reporting Council och European Financing Reporting Advisory Group (EFRAG) https://www.efrag.org/Activities/1809040410591417/EFRAG-research-project-on-better-information-on-intangible-assets. Svenskt Näringsliv deltar aktivt i utvecklingsarbetet genom att kommentera på förslag och ge input till BusinessEuropes arbete i dessa frågor.