Publicerat: 13 november 2019

Vårda entreprenörsskatten

Entreprenörernas skatteregler, de så kallade 3:12-reglerna, diskuteras just nu i både regeringskansliet och den offentliga skattedebatten. Regelverket berör 440 000 företagare vars bolag direkt sysselsätter mer än 800 000 personer. Räknar man även in anställda i dotterbolag är det ca 1,4 miljoner anställda i företagen som påverkas av 3:12-reglerna. Reglerna har berörts här på bloggen tidigare och denna längre text ger en historisk bakgrund, en översiktlig genomgång av reglerna samt exempel på åtgärder som både skulle förenkla och förbättra skattesituationen för många företagare.

Bakgrund
Det s.k. 3:12-regelverket är komplext, vilket gör att detta är en förenklad och övergripande beskrivning.

3:12-reglerna styr beskattningen av utdelning och kapitalvinst för de företagare som är aktiva (verksamma i betydande omfattning) i onoterade bolag de är ägare/delägare i.* Det ursprungliga syftet med regelverket, som infördes 1991, var rent fiskalt och syftade till att begränsa företagares möjlighet att avstå lön och istället ta ut resultat i form av lägre beskattade kapitalinkomster (utdelningar/kapitalvinster). Skattesatsen på kapital var då 30 procent samtidigt som den högsta skatten på arbetsinkomster var 50 procent. Skatterna på tjänsteinkomster har därefter höjts till som mest 60 procent samtidigt som den lägsta effektiva skatten inom 3:12 har sänkts till 20 procent.

Redan 2003 aviserade den dåvarande regeringen att riskpremien för onoterade bolag behövde öka och att det skulle ske genom skattesänkningar. År 2006 reformerades 3:12-reglerna relativt grundligt i syfte att stimulera till sysselsättning och risktagande. Reformen föregicks av en expertutredning gjord av Per-Olof Edin, Ingemar Hansson och Sven-Olof Lodin som offentliggjordes i januari 2005. Bl.a. sänktes skattesatsen på utdelningar och kapitalvinster inom det s.k. gränsbeloppet (se nedan) från 30 till 20 procent. Samtidigt slopades de lättnadsregler som då fanns och som innebar skattelättnader. För mindre företag infördes också en schablonregel som succesivt har förbättrats sedan dess. Schablonregeln innebär ett enkelt sätt att ta upp en begränsad utdelning till 20 procent skatt. Samtidigt höjdes utrymmet för (lägre) kapitalbeskattad utdelning och kapitalvinst i huvudregeln genom att företagets lönesumma fick ökad betydelse. Alliansregeringarna förstärkte sedan denna skattemässiga jobbstimulans ytterligare.

Reformerna kan i stort beskrivas som framgångsrika. Antalet företag, antalet anställda och de anställdas och ägarnas löner har ökat. Det ökade risktagandet som ligger till grund för denna goda utveckling var precis vad regeringen och utredarna ville uppnå. Utrymmet för kapitalbeskattade utdelningar har ökat som en följd, och inte minst har också de samlade utdelningarna ökat, vilket inneburit att denna skattebas genererat kraftigt ökade intäkter för staten. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det skatterättsliga utrymmet för att ta upp utdelning som kapitalinkomst (storleken på gränsbeloppet) som ägaren till ett företag har inte säger något om företagets ekonomiska förmåga att dela ut. På aggregerad nivå överstiger de sparade gränsbeloppen företagens ekonomiska utdelningsförmåga. Det finns flera anledningar till detta, bl.a. att vissa företag aldrig når någon betydande vinstnivå (exempelvis kan risker som företagande är förenat med ha slagit till) och att ett av syftena med löneunderlagsregeln är att beskattningen av större onoterade företag med många anställda i praktiken inte ska omfattas av 3:12-regelverket. Tanken är att ägare som bidrar till att deras företag anställer många fullt ut inte ska beskattas annorlunda än vanliga aktieägare.

Entreprenörer
En grundläggande utgångspunkt för diskussionen om förändringar av 3:12-reglerna måste vara att en företagare tar risker som en anställd aldrig tar. Dels satsar företagaren egna pengar som kan gå förlorade, dels avstår företagaren i regel en fast anställning med allt vad det innebär i trygghet – så som inkomstens utbetalning oavsett vad den 25:e, vetskap om inkomstens storlek, avtalade och offentliga försäkringar samt reglerade och i förväg kända arbetstider (för de allra flesta). Incitament som balanserar upp riskerna som företagare tar är därför centrala för en god utveckling av näringslivet. Tilltron till att incitamenten kommer att vara stabila över tid är förstås också ytterst viktigt; eftersom entreprenörskap är en långsiktig satsning.

Entreprenörskap kommer samhället till del bl.a. dels genom konkurrens som ger konsumenterna lägre priser, dels genom innovationer och ständigt pågående produktutvecklingar. De små företagen i Sverige skapar vidare 4 av 5 nya jobb. Forskning av nobelpristagaren William Nordhaus indikerar att endast fem procent av de vinster som teknisk utveckling medför tillfaller företagen som utvecklar teknikerna, medan 95 procent tillfaller samhället i form av ökad konsumentnytta. Det finns därför ett stort allmänintresse i att stimulera till entreprenörskap. Detta samhällsintresse och det högre risktagandet motiverar en lägre skatt på företagsinkomster än på inkomst från anställning. Motiven i förarbetena till de lättnader i reglerna som gjordes fr.o.m. 2006 och framåt understryker också detta. Där anges som motiv bl.a. att förbättra regelverkets effekter på risktagandet i näringslivet samt att undvika en allt för hög beskattning av ägare till företag med hög avkastning. En typ av företag som kan få hög avkastning är de som introducerar en ny eller förbättrad teknik på marknader, och därmed kan ta stora marknadsandelar (tills dessa att konkurrenterna kommer ikapp). För konsumenterna utgörs de samhällsekonomiska vinsterna dels tillgången till de nya teknikerna i sig, dels de lägre priser och den spridning av tekniken som gör att fler kan ta del av den. Skatteregler som hindrar framväxten av sådana företag i Sverige försvårar också framväxten av teknik som samhället annars skulle kunna dra stor nytta av.

Entreprenörer eller inte
Eftersom det är omöjligt att exakt fastställa vem som är en entreprenör och vem som inte är det inom ramen för skattelagstiftningen, måste lagstiftaren välja. Antingen blir skattevillkoren för hela gruppen aktiva ägare av onoterade andelar hård, 60–70 procent (vid dagens skatteregler) om all utdelning skulle beskattas som tjänsteinkomst. Eller så ges hela gruppen utrymme att få en viss del av inkomsterna beskattade med det mer lindriga 37 procent (21,4 procent bolagsskatt och 20 procent kapitalskatt). Vad man förespråkar beror förmodligen till stor del på vad man ser som ett problem. Att Sveriges företagare straffbeskattas i syfte att komma åt en liten grupp som anses ha ”satt sig på bolag”. Eller att dagens skatteregler gäller för alla företagare, inklusive den lilla grupp som har valt att ”sätta sig på bolag”. Idag kan läget beskrivas som att lagstiftaren sedan 2006 har insett värdet av goda skattevillkor för företagande och entreprenörskap och valt en mer tillväxtvänlig beskattning för alla. Reglernas kritiker vill gå mot det mer preventiva regelverk som gällde före 2006. Det skulle riskera att minska de vinster som uppstår när entreprenörer ser stabila incitament i regelverken som gör att de anser det värt att våga ta risker, expandera och utveckla företaget och anställa människor.

Jag har i en tidigare bloggtext försökt uppskatta antalet personer i de grupper som i debatten har pekats ut som ett ”skattefrälse”. Advokater, revisorer och läkare som arbetar som företagare skulle enligt den beräkningen utgöra någon eller några procent av alla 440 000 fåmansföretagare. Det är inte rimligt att skärpa skattevillkoren för alla företagare och entreprenörer bara för att komma åt de kanske 2 procent som enligt min beräkning egentligen skulle vara målgruppen.

Lagstiftaren stramade kring 2013 åt 3:12-regelverket genom att föra in ett krav på minst 4 procents ägande för att använda löneunderlagsregeln. Detta i ett försök att begränsa kapitalinkomstutrymmet för s.k. partnerbolag. Åtstramningen har dock visat sig skapa många negativa sidoeffekter. Bland annat kan expansioner genom samgåenden försvåras, samt möjligheten att få anställda att bli delaktiga i verksamheten genom att bli delägare. När bolag går samman (fusioneras) riskerar små ägare att hamna under fyraprocentsgränsen. Ägarspridning till anställda påverkas negativt eftersom ett ägande om mindre än fyra procent i regel drabbas av full tjänstebeskattning. Att ge bort mer än fyra procent till flera anställda blir å andra sidan dyrt och riskerar kontrollen över bolaget för huvudägarna.

Vägen framåt
I januariavtalet står det att 3:12-reglerna ska förenklas. Där står också att skattevillkoren för små och växande företag ska förbättras. Det är bra. Förväntningarna från näringslivet är därför att regelverket både kommer att bli enklare och bättre. Det är ingen enkel uppgift för en utredare. Några saker går att förenkla, men större grepp orsakar genast mycket komplicerade effekter som är svåra att förutse och helt förstå i förväg. Förenklingsregeln skulle dock kunna utökas (så att fler kan använda den, vilket innebär enkelhet för fler) och fyraprocentskravet skulle kunna slopas eller reformeras. Ett golv skulle kunna införas i schablonregeln, så att ägare med mindre än 4 procent ges ett mindre begränsat utrymme för kapitalbeskattning. Det finns dessutom ett antal tekniska brister som behöver åtgärdas.

En annan möjlighet till förbättring och förenkling för många fåmansföretagare ligger dock utanför själva 3:12-regelverket. Orsaken bakom det komplexa regelverket 3:12 är Sveriges höga skatter på arbete.
Med upp till 60 procent i skatt på inkomster över ca 60 000 kr i månaden är incitamentet att arbeta och driva företag inte jättestarka. Efter årsskiftet sänks marginalskatten med 5 procentenheter när värnskatten slopas. Sveriges marginalskatteläge är dock fortfarande extremt högt, men nu tas ett steg i rätt riktning som förhoppningsvis kommer att följas av fler.

Skulle regeringen sänka den statliga inkomstskatten till 10 procent och ta ut denna på inkomster över 80 000 kr i månaden (idag ca 41 000 kr) så närmar sig Sverige OECD-snittet. Med en då högsta marginalskatt på 42 procent (32 procent kommunalskatt + 10 procent) skulle mycket vara vunnet. Reformen vore bra och skulle minska spänningen som ligger bakom behovet av 3:12-reglerna. Incitamenten att arbeta skulle stärkas och rekryteringsproblemen skulle minska inom alla sektorer. Det skulle också innebära en kraftig förenkling för många av landets företagare att inte behöva ta samma hänsyn till skillnader i skattesatser och därmed minska behovet av att navigera rätt inom 3:12-reglerna. Svenskt Näringsliv visade i denna rapport från 2017 att en sådan reform är självfinansierande på ett antal års sikt genom att den orsakar att människor arbetar fler timmar och får något högre timlöner till följd av en ökad prestation.

För inkomster från 40 000 kr per månad och uppåt är idag (den direkta) skatteskillnaden mellan tjänst och kapitalskatt inom 3:12 mellan 32 och 40 procentenheter. Inkomster under 40 000 kr per månad har en spänning på 12 procentenheter. Många ägare han en högre intjäningsförmåga än så och skulle alltså hjälpas av en sänkt marginalskatt i den mån de tjänstebeskattas för sina inkomster. Med reformförslaget skulle inkomster som tjänstebeskattas upp till 80 000 kr per månad få en väsentligt lägre direkt skatt, och spänningen skulle minska till 12 procentenheter

Ägare av mindre och mellanstora företag skulle fortsatt ha starka incitament (och krav för löneunderlag) att ta ut en lön som ger rätt till pensionspoäng och inkomstskydd vid sjukdom med mera. Behovet av att förhålla sig till det komplexa 3:12-regelverket skulle dock bli mindre för många av dessa ägare. Det kan ske dels genom att ta ut mer egen lön, men till en lägre skatt än idag. Det kan dels ske genom att man inte riskerar en drastiskt högre skatt vid eventuell tjänstebeskattningen av utdelningar. För de som inte får en sänkt skatt skulle dock säkerhetsmarginalen till 3:12 öka och behovet av att sätta sig in i de komplexa reglerna skulle minska. För de som äger mindre företag skulle en förbättrad schablonregel dessutom kunna underlätta tillvaron och förbättra skattesituationen. För ägare av medelstora och större företag skulle den återstående statliga inkomstskatten på 10 procent medföra en skatteskillnad som motiverar att man sätter sig in i eller tar hjälp med att hantera regelverket. Mot bakgrund av den fortsatta spänningen och det faktum att Sveriges kapitalskattesats inte är konkurrenskraftig (se rapport och rapport) och behöver sänkas, kommer det dock finnas ett fortsatt behov av ett väl kalibrerat, enkelt och förutsebart regelverk för att upprätthålla rågången mellan inkomstslagen. Vad denna text har försökt visa är att regelverket idag uppfyller många av syftena bakom dess utformning. Förenklingar inom 3:12 och skattesänkningar utanför går att göra men några större principiella grepp kan knappast åstadkommas utan att riskera negativa bieffekter. Vägen framåt bör sammanfattningsvis vara att fortsätta på den sedan 2006 inslagna vägen med stegvisa förbättringar av skattevillkoren för risktagande och entreprenörskap.

* Reglerna idag

I Sverige beskattas avkastningen från det av hushållens kapital som består av aktier i två steg. I det första steget betalar bolaget 21,4 procent i bolagsskatt på en eventuell vinst. Om ägarna till företaget i nästa steg delar ut medel eller säljer andelar med vinst så beskattas de i steg två enligt reglerna för skatt på utdelningar respektive kapitalvinster. I Sverige är den generella kapitalskattesatsen 30 procent, men speciella regler gäller för utdelning och kapitalvinster på vissa innehav. Vid innehav av onoterade andelar är skattesatsen 25 procent, med undantag för s.k. kvalificerade andelar (3:12-andelar) – för vilka det finns två skattesatser, 20 procent (inom gränsbeloppet) respektive 30 procent (över takbelopp).

I korthet innebär 3:12-reglerna att för en person som äger andelar i ett fåmansbolag i vilket han/hon, eller någon närstående, är verksam i betydande omfattning i så begränsas utrymmet för hur stor del av en utdelning/kapitalvinst som får redovisas som en kapitalinkomst. Det finns dock en så kallad utomståenderegel som innebär att om företaget till minst 30 procent ägs av externa (passiva) ägare som i proportion till sin ägarandel får del av utdelningar, så aktualiseras inte sådan begränsning – andelarna anses då inte vara kvalificerade. Anledningen är att incitamentet att sänka den egna lönen och istället dela ut medel ansetts tillräckligt svagt om rätten till utdelning även omfattar passiva/externa ägare.

För de ägare som omfattas av 3:12-reglerna gäller att utrymmet för kapitalinkomst med beskattning till 20 procent (gränsbeloppet) kan fastställas antingen utifrån den så kallade förenklingsregeln eller utifrån huvudregeln. Förenklingsregeln ger aktieägarna i bolaget ett gemensamt utrymme om två och trefjärdedels inkomstbasbelopp (2019 drygt 170 000 kr) som fördelas ut på ägarna utifrån deras ägarandel. Huvudregeln ger ett utrymme baserat på dels storleken på satsat kapital, dels på det s.k. löneunderlaget i bolaget. För att kunna tillgodoräkna sig löneunderlag måste delägaren/närstående dock ta ut en viss minsta egen lön. Det finns två takregler för hur stor del av en utdelning respektive kapitalvinst som ska tjänstebeskattas. För utdelning ligger taket på 90 inkomstbasbelopp och för kapitalvinst på 100 inkomstbasbelopp. Över dessa tak sker beskattning till 30 procent.

Skillnaden i beskattning gentemot inkomst av tjänst är vid en första ytlig betraktelse idag upp till 40 procent. Skatten på arbete är som mest 60 procent (55 procent utan värnskatten) och skatten på kapitalinkomster och utdelningar för kvalificerade ”3:12-andelar” är 20 procent. Dock behöver även bolagsskatten beaktas för att jämförelsen ska blir rättvisande; samt att lön är avdragsgill för företaget, till skillnad från utdelning. Därmed blir den samlade skatteeffekten (både leden) på investeringar i fåmansbolag 37 procent vid kapitalbeskattning. Beaktar vi dessutom kravet på egen lön (upp till ca 600 000 kr per år) för ägaren, för att få tillgodoräkna sig löneunderlag, blir skatteeffekten större. När det gäller betalning av löner till ägare och anställda tillkommer också arbetsgivaravgift, som i praktiken åtminstone till stor del är att betrakta som skatt. Den exakta skillnaden mellan tjänste- och kapitalinkomst beror till sist på antalet anställda, deras löner, ägarens egna lön och den egna ägarandelen. Även andra ägares status (aktiv eller passiv) påverkar aktieinnehavets status och därmed skatten. För exakta beräkningar på skillnaden i beskattning behöver man räkna på typfall, vilket andra har gjort i andra sammanhang.