Välkommen till Rakt på sak!

Utbildning, forskning och innovation är avgörande för Sveriges framtid – för företagande, jobb och välfärd. På denna blogg blir det analyser, kommentarer och reflektioner kring dessa frågor från oss på Svenskt Näringsliv. Aktuellt och direkt. Rakt på sak.

Vi som bloggar är förutom undertecknad, Christer Bengtsson, innovationspolitisk expert, Stina Dahlén, redaktör för Svenskt Näringslivs hemsida Skola & Näringsliv, samt nyhetsbrevet Nytt från skola & näringsliv, Emil Görnerup, forskningspolitisk expert, Patrick Krassén, högskolepolitisk expert, Mia Liljestrand, expert entreprenörskap i skolan och yrkesutbildning, Johan Olsson, utbildningspolitisk expert, och Annika Ryberg, expert immaterialrätt.

Varmt välkommen med dina synpunkter!

Tobias Krantz
Chef för utbildning, forskning och innovation, Svenskt Näringsliv

EU:s forskningspolitik i stöpsleven

I oktober i vår väntas regeringen presentera sitt förslag till riktlinjer för svensk forskningspolitik för de kommande fyra åren. Debatten har stundtals varit intensiv och engagerad. Men också Europas forskningspolitik formas just nu. Men det sker tyvärr alltför mycket i skymundan.

I slutet av förra året presenterade EU-kommissionen sitt förslag till inriktning för unionens forskningspolitik för perioden 2014-2020 – Horizon 2020. Enligt kommissionens förslag ska utgifterna för forskning öka från 53,7 miljarder euro till 80 miljarder euro. Forskningens andel av den totala EU-budgeten skulle, om förslaget antogs ograverat, öka från 5,4 procent till 7,8 procent.

Kommissionens förslag är ett viktigt fall framåt. Samtidigt är det viktigt att konstatera att också om kommissionen får sin vilja igenom så kommer huvuddelen av unionens budget att gå till jordbruks- och regionalpolitik.  Det är, för att uttrycka det milt, inte riktigt den profil som budgeten behöver ha för att vara modern, framtidsinriktad och ge EU möjlighet att gripa sig an de utmaningar kontinenten står inför.

Efter det att kommissionen presenterat sitt förslag har det nu påbörjats diskussioner både i ministerrådet och i Europaparlamentet om den europeiska forskningspolitikens framtid. I förra veckan deltog jag i ett seminarium i parlamentet i Bryssel, som handlade om Horizon 2020. Ett referat av seminariet, som arrangerades av Sällskapet Politik och Näringsliv, SPN, återfinns här.

I samband med seminariet intervjuades jag också av Sveriges Radios korrespondent i Bryssel om den allt tuffare internationella konkurrensen och vilka krav det ställer på reformer av både svensk och europeisk forskningspolitik.

Några kommentarer till SwedRanks inlägg om Högskolekvalitet

SwedRank, som kallar sig en “oberoende tankesmedja som vill analysera och kommentera aktuella högskolerankingar”, har i ett blogginlägg kommenterat Svenskt Näringslivs rapport Högskolekvalitet 2012. Kommentarerna tarvar några kommentarer i sin tur.

Till att börja  med kan sägas att SwedRank än så länge är ståndaktiga i sitt oberoende; det går inte ens att utröna vem eller vilka som driver bloggen. (Av namnen i fotnot-länkarnas url:er kan man dock gissa ett par personer som varit inblandade, men jag låter dem tillkännage sig själva, när de anser det lämpligt. ) Inget fel i sig med anonymiteten, egentligen; denna typ av granskande och fördjupande verksamhet är sund och välkommen.

Så länge den är tydlig och korrekt i utförandet, alltså. SwedRank gör en del missar i kommentaren om Högskolekvalitet 2012. Jag går här igenom några av dem.

1. Svenskt Näringsliv har aldrig sagt att vi som organisation vill styra utbudet av högre utbildning. Däremot har vi åsikter om hur utbildningar utformas och dimensioneras. En sådan åsikt är att om så mycket som åtta eller nio av tio studenter anger förbättrade möjligheter på arbetsmarknaden som ett viktigt skäl till att välja högre studier, så är det något som utbildningsanordnarna på lärosätena bör ta i beaktande. (Arbetsgivares efterfrågan på kompetenta medarbetare bör, förstås, också tas i beaktande.)

2. Graden och typen av samverkan i olika utbildningar mäts i Högskolekvalitet genom enkäter till programansvariga. Nöjdheten med samverkansgraden mäts genom enkäter till tidigare studenter.

3. Citatet ”Det är intressant att titta på hur många som får jobb efter examen, men det säger inte så mycket om kvaliteten i den högre utbildningen”, som kommer från Högskolekvalitet-rapporten från 2011, läses av SwedRank antingen slarvigt, eller medvetet som fan läser Bibeln. Det som meningen uttrycker, vilket framgår om man läser hela stycket i rapporten, är att studenter efter en utbildning är intresserade inte bara av ett jobb, vilket som helst, utan av att jobbet är kvalificerat sett till vad man studerat.

4. Att hemsidan har data från förra årets undersökning anges tydligt på förstasidan. Att SwedRank upplever statistiken som rörig att läsa är inte så konstigt om de blandar ihop två olika års undersökningar.

5. Om vi i Högskolekvalitet-rapporten skriver att Sverige är ett av de länder som lägger mest resurser på högre utbildning så baseras det på en jämförelse mellan Sverige och andra länder. Då kan man inte bemöta det med att framhålla att “resurserna till högre utbildning urholkats sedan 1990-talet”, dvs. en jämförelse med situationen i Sverige i dag och tidigare. Även i fall det stämmer så är det inte ett relevant motargument. Samma sak med studiemedelssystemet: att många studenter enligt CSN mår dåligt på grund av sin studiesociala situation motsäger inte att studiemedelssystemet internationellt sett är generöst.

SwedRanks kommentarer är generellt sett välformulerade och skrivna utifrån en inte överdrivet illvillig läsning av Högskolekvalitet-rapporterna. Däremot finns det som synes en del kommentarer som baseras på slarvig eller styvmoderlig läsning. SwedRank citerar också åsikter från bl.a. Saco, SFS och SUHF, lite som att dessa vore argument i sig – men just Svenskt Näringsliv tycks som att SwedRank anser tydligen inte ska uttala sig om högskolefrågor, eftersom ju YH-utbildningarna finns “för att utbilda specifikt för näringslivets behov”. Det är sant att de kortare, yrkesinriktade YH-utbildningarna utformas i tätare kontakt med arbeslivets parter, men att därav säga att arbetsgivare inte har ett behov att medarbetare med längre utbildning är ett huvudlöst uttalande. Likaså kan påpekas att svenska företag i egenskap av skattebetalare och därigenom finansiärer av den högre utbildningen har ett legitimt intresse av att anslagna medel används på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, och har även fullkomligt legitim rätt att ha och uttrycka åsikter om hur detta sker.

Kvalitetsreformen borde ha varit ännu djärvare

Tidningen Fokus har idag en stort uppslagen ”granskning” av det nya kvalitetssystemet för högre utbildning i Sverige. Det är i huvudsak systemets kritiker som har fått komma till tals; följaktligen är det också den bild av sakförhållanden och händelseförlopp som de ger som sätter sin prägel på framställningen.

Peter Honeth, som var statssekreterare under min tid som statsråd och har kvar den rollen också under Jan Björklund, får ge uttryck för sin bild endast i ett citat. Jag själv, som var ansvarig minister för reformen, är överhuvudtaget inte intervjuad i reportaget för att ge min version av såväl sakförhållanden som händelseförlopp.

I en artikel på Newsmill har jag beskrivit min ståndpunkt i sak. Det som framför allt skiljer det nya kvalitetssystemet från de som tidigare har förekommit är att det riktar starkt fokus på utbildningarnas resultat, inte på hur de interna processerna på landets högre lärosäten ser ut. Enkelt uttryckt: det nya systemet fokuserar på vilka kunskaper studenterna har efter avslutad utbildning, inte på exempelvis hur interna kvalitetsdokument ser ut på landets universitet och högskolor.

Att det är studenternas kunskaper som spelar roll – för studenterna själva, för de företag som vill kunna anställa duktiga medarbetare och för samhället i stort – inte hur elegant formulerade interna kvalitetdokument är på lärosätena kan för en utomstående bedömare synas självklart. Ändå blev den förändring jag genomförde djupt kontroversiell i vissa kretsar, vilket reportaget i Fokus är en spegling av.

Men jag är övertygad om, än mer nu än när förändringen genomfördes, att Sverige genom sitt nya kvalitetssystem är en pionjär på området som sedermera kommer att få flera efterföljare. Med facit i hand borde jag emellertid ha genomfört en ännu djärvare reform med ännu tydligare fokus på utbildningarnas resultat. I vilken utsträckning studenter får jobb efter avslutad examen borde exempelvis ha getts en tydligare och större vikt i kvalitetssystemet.

I reportaget luftas också en del kritik mot hur regeringen vid den tidpunkten handlade frågan om ett nytt kvalitetssystem. Beskrivningen utgår, såvitt jag kan bedöma, enbart eller åtminstone primärt utifrån utsagor från dem som hade en kritisk inställning till de nya tankegångarna. Detsamma gäller beskrivningarna av förhållandena inom Högskoleverket och relationerna mellan Högskoleverket och regeringen. Jag har mycket höga tankar om dåvarande universitetskansler Anders Flodströms kompetens och kunskap – han har efter sin avgång från Högskoleverket bland annat presenterat ett intressant förslag om den framtida forskningsfinansieringen för universitet och högskolor – men det går inte att komma ifrån att det inte minst under hans sista tid som chef för HSV fanns en stark intern kritik, bland annat från hans egna experter på utvärdering, mot hans och hans närmaste medarbetares ledarskap. Det är ett exempel på en aspekt som naturligtvis borde ha funnits med i ett reportage som syftat till att ge en mer fullständig bild.

Det skulle naturligtvis finnas åtskilligt mer från min sida att säga, säkert av visst intresse, kring den process som ledde fram till det nya kvalitetssystemet. Men sedan riksdagen våren 2010 fattade beslut om det nya kvalitetssystemet inträffade den förändringen i oktober 2010 att jag inte längre tillhör regeringen; jag har gått vidare till andra, spännande arbetsuppgifter. Det senare gäller också flera av de andra personer som var viktiga aktörer i processen. Jag är därför föga intresserad av att älta gamla faktiska eller upplevda oförrätter; jag tror mer på att föra en konstruktiv, framtidsinriktad debatt om hur kvaliteten i den högre utbildningen i Sverige kan fortsätta att vässas. I min nya roll som chef för utbildning, forskning och innovation vid Svenskt Näringsliv kommer jag med liv och lust att ge mig in i den debatten.

Någon mer utförlig redogörelse än så här kommer jag därför inte att ge. För den som är intresserad av hur regeringen under den tid jag var ansvarig minister resonerade kring sakförhållanden och beredning av förslag ber jag att få hänvisa till ett antal officiella dokument:

Regeringens proposition 2009/10: 139 Fokus på kunskap – kvalitet i den högre utbildningen

Riksdagsdebatt 2 juni 2010, riksdagens protokoll 2009/10:130, främst anförande 132

I konstitutionsutskottets betänkande 2010/11:KU20 (s 79-84 i PDF-versionen) granskar utskottet beredningen av ärendet. Utskottets ”friande utslag” återfinns på sidan 84.

Motsägelsefull kritik från Saco

Saco:s utredare har – än en gång – skrivit ett blogginlägg som riktar kritik mot Svenskt Näringslivs undersökning Högskolekvalitet.
Det mesta i inlägget är sådant som har tagits upp tidigare.

Till exempel anses det “förvirrande” att vi kallar de faktorer vi undersöker – samverkan, jobbkoppling, ingångslön m.m. – för kvalitet. Vi påpekar dock ofta att vi ingalunda anser att dessa faktorer är de enda som avgör en utbildnings kvalitet – men att de definitivt är faktorer som studenter och blivande studenter (och även andra avnämare, liksom skattebetalarna) har intresse av att få tillgång till information om när man ska göra sitt val av studier.

Vi säger heller inte att det finns något “enkelt” samband mellan val av lärosäte, utbildning och framgång på arbetsmarknaden. Få torde motsätta sig Saco:s påstående om att t.ex. studentens egen förmåga spelar stor roll också, eller för den delen att studenter har sinsemellan olika preferenser och prioriteringar. Men det i sig är inget argument mot att göra undersökningar och ge möjlighet till jämförelser. Saco presenterar själva livslönestudier som jämför “avkastningen mellan olika utbildningsinriktningar”. I dessa säger Saco rakt ut att det finns utbildningar som har negativ avkastning, alltså där “det ur ett ekonomiskt perspektiv varit mer lönsamt att börja jobba direkt efter gymnasiet istället för att skaffa sig en examen från högskolan”. Jag säger inte att detta är att förenkla samband, men man skulle kunna rikta den typen av kritik mot livslönejämförelser mellan olika utbildningar.

Det finns metodmässiga problem i rankingar, jämförelser, utvärderingar – visst. Men är det ett argument i sig mot att göra undersökningar, tillhandahålla information utifrån dessa, möjliggöra jämförelser? Knappast.

Bohlin läser slarvigt… men, men

En liten medial diskussion om högskolans roll har blossat upp, vilket är kul. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder skrev i söndags om bl.a. hur signalfunktionen i högre utbildning skevas till när dimensioneringen leder den mer i riktning mot massutbildning.

Henrik Bohlin, docent vid Södertörns Högskola, skrev i dag ett inlägg på Brännpunkt. I inlägget nämner Bohlin Svenskt Näringslivs rapport Högskolekvalitet 2012:

Vårt eget Svenskt Näringsliv försöker i bästa nyspråksstil kapa ordet ”högskolekvalitet” i rapporter där begreppet likställs med att få jobb direkt efter examen inom det område man specialiserat sig för.

Bohlin har uppenbarligen läst rapporten slarvigt. I den står det tydligt:

Det ska klargöras att vi med undersökningen inte menar att kvalificerade jobb är den enda faktorn som bör mätas för att granska högre utbildnings kvalitet. Det är dock en viktig faktor, som i dag inte tas hänsyn till i kvalitetsutvärderingar [...]

Detta är också en poäng som vi påpekar ofta i andra sammanhang; dock är det inte ovanligt att tolkningar som Bohlins kommer till uttryck från olika aktörer. De missar då också i sina egna prioriteringar vad som faktiskt efterfrågas. När mellan 80 och 90 procent av studenterna uppger förbättrade möjligheter på arbetsmarknaden som ett viktigt skäl till att välja högre studier är kopplingen till arbetslivet och arbetsmarknaden inget som kan eller bör ignoreras av de ansvariga utbildningsanordnarna.

I övrigt är Bohlins inlägg inte så dumt – även om det har en tydligt inomakademisk prägel i vad som framhålls som betydelsefullt – och innehåller flera tänkvärda uppmaningar. (Dock är det onödigt att uttrycka kvalitetsförsämringar i högskolan som “devalvering till yrkesskola” – det antyder att yrkesskola skulle vara något i sig sämre – men det är möjligt att Bohlin inte är att skylla för rubrikens formulering.)
Uppdatering: Jag författade en replik på Brännpunkt. Kritiskt tänkande (som i den underrubrik som satts framstår som att det skulle vara ej efterfrågat) är förstås en central del av akademiska utbildningar, men att lära sig kritiskt tänkande leder inte i sig till jobbkompetenser.

Lär av Storbritannien!

I början av februari meddelade Astra Zeneca att företaget lägger ner sin forskning i Södertälje. Över 1000 personer förlorar jobbet. En del av verksamheten flyttar istället till Storbritannien. Nu i dagarna har ett annat läkemedelsföretag Glaxo Smith Kline berättat att det gör en storsatsning på 500 miljoner pund, vilket beräknas medföra upp till 1000 nya jobb, i just Storbritannien. 1000 kvalificerade jobb försvinner i Sverige, 1000 kvalificerade jobb skapas i Storbritannien – är det en tillfällighet?

Knappast. Storbritannien har under en längre tid medvetet och konsekvent arbetat för att stärka landets attraktivitet som forskningsnation. Forsknings- och innovationssystemen har vässats och skatter har reformerats. Nyligen bekräftade den brittiska regeringen att den kommer att införa en ”patent box”, vilket innebär en lägre bolagsskattesats på vinster som genereras från brittisktägd immateriell egendom (patent).

Glaxo Smith Klines vd Sir Andrew Witty hänvisar i en kommentar på företagets hemsida direkt till införandet av ”patent box” som ett skäl för investeringen i Storbritannien: ”The introduction of the patent box has transformed the way in which we view the UK as a location for new investments, ensuring that the medicines of the future will not only be discovered, but can also continue to be made here in Britain.”

Den brittiske premiärministern David Cameron, som leder en koalitionsregering bestående av konservativa och liberaler, kommenterar företagets beslut så här: “This is excellent news, a major investment that will create many highly skilled jobs and provide a great boost to the economy.  It shows why we are right to cut business tax and focus on making the UK a dynamic and competitive place that can attract exactly this type of high tech investment.”

Det brittiska reformtempot är högt. I Sverige, däremot, går det förvånansvärt trögt. Viktiga frågor som rör företagens beskattning (det gäller till exempel skattelättnader för FoU-investeringar) har skjutits till en utredning och de resultat som hittills har presenterats från utredningen är knappast upplyftande. Förslaget om ett riktigt riskkapitalavdrag uteblev och förslaget i sin helhet innebar en skattehöjning för företagen. När det gäller övriga förändringar av bolagsbeskattningen hörs, åtminstone just nu, mest signaler om skärpningar från politiskt håll. Några indikationer på att värnskatten ska avskaffas eller expertskatten ytterligare reformeras finns knappast heller.

Till skillnad från många andra länder i vår omvärld har Sverige nu starka offentliga finanser. Den borgerliga regeringen i Sverige bör låta sig inspireras av sina meningsfränder på de brittiska öarna och ta tillfället i akt att genomföra viktiga reformer som säkrar jobb och välfärd för framtiden. Annars kommer fler viktiga företagsinvesteringar att gå oss förbi – och formuleringen att Sverige ska konkurrera med kunskap i det nya globala landskapet att förvandlas till en tom fras.

Fokus högskoleranking tillbaka

Efter ett par års uppehåll har tidskriften Fokus ånyo rankat svenska högre lärosäten. Denna gång har en annan metod använts: man har frågat studenter vad de tycker är viktigt. Detta har gett 23 variabler, som sedan 400 slumpvalda studenter (av 1900 tillfrågade) har fått vikta genom en enkät. Därefter har 15 000 studenter (av 220 000 tillfrågade) genom en annan enkät fått svara på hur viktiga variablerna (som delats in i sex undergrupper: akademiska värden, studieort, undervisning, socialt liv, studenter, lokaler och praktiska värden) är för deras syn på lärosätens kvalitet. De 23 variablerna har sedan mätts utifrån olika datakällor och tilldelats ett indexvärde (rankingen är alltså relativ).

Rankingen har gjorts av Fokus i samarbete med två studenter på Handelshögskolan i Stockholm. (Det är för övrigt – väntat – det lärosäte som faller ut bäst i rankingen.)

Jag har tidigare tagit upp att fler kvalitetsjämförelser, utifrån olika kriterier och metoder, är positivt. Man kan alltid ifrågasätta att sådana jämförelser sedan presenteras i form av rankingar. Just den aspekten berör inte Fokus chefredaktör Martin Ahlquist i sin kommentar. En aspekt som Ahlquist tar upp som är viktig är att det finns ett värde i att göra en ranking/jämförelse utifrån kriterier som studenter anser vara viktiga. I viktningen av variabelgrupperna får t.ex. studieorten väga tungt (30%) medan undervisningen viktas lågt (4%). Denna viktning, gjord av (ett förvisso litet urval av) studenter är kanske intressantare än rankingens utfall i sig: hög lärartäthet och mycket lärarledd tid tycks anses betydligt mindre viktigt än t.ex. tillgången till fritidsaktiviteter i studieorten.

Den aspekt som är den kanske viktigaste i vår undersökning Högskolekvalitet - huruvida studenter får kvalificerade jobb efter examen – finns inte med i Fokus ranking. (Etablering finns förvisso med som variabel, men sannolikt (källangivning saknas) har HSV:s data använts.) Det är positivt att olika kvalitetsjämförelser som görs, görs utifrån olika kriterier, för att ge en mer heltäckande bild.

Fokus ranking kommer säkert att få kritik, för metod, urval, bas, m.m. Seriös kritik är nyttig, eftersom man genom den kan förbättra metoden. Kritik som bara går ut på att jämförelser och rankingar inte bör göras är mindre konstruktiv.

Norsk kvalitetsportal lanseras

Tidigare i dag lanserades studiekvalitet.no, en portal för kvalitetsjämförelser för högre utbildning i Norge. Portalen har likheter med Svenskt Näringslivs Högskolekvalitet, men med några betydande skillnader.

Bakom studiekvalitet.no står ett konsortium av intressenter från ett antal samhällssektorer: företag som Nordea, Microsoft och Telenor, föreningen för tekniker och naturvetare Tekna, arbetsgivarorganisationerna NHO och Abelia, Norges största tidning Aftenposten,  och tankesmedjan Civita. Dessutom har studentorganisationerna NSO och Teknastudentene varit med och bidragit till utvecklingen av webbplatsen.

Statistiken kommer från den “Kandidatundersøkelse” som forskningsinstitutet Nifu genomför, liksom från sökportalen Samordna opptak och den officiella statistikdatabasen för högre utbildning. Det är alltså officiell statistik. Nifu har ända sedan 1972 genomfört Kandidatundersøkelsen, som vartannat år redovisar hur studenter har etablerat sig på arbetsmarknaden ett halvår efter examen (liksom lön, var de arbetar, inom vilket yrke, m.m.).

Rent uppläggsmässigt liknar studiekvalitet.no i många delar Högskolekvalitet – sökfunktionen är till exempel utformad på ett liknande sätt. I listningarna tittar studiekvalitet.no på relevant jobb och lön, i likhet med Högskolekvalitet, men även vad studenterna anser om programmets akademiska innehåll.

Portalen lyfter också fram vikten för blivande studenter av att ha god tillgång till relevant information om olika utbildningar, och att informationen också är viktig för kvalitetsutveckling.

Det är mycket positivt att det även i andra länder uppmärksammas att möjligheten till kvalitetsjämförelser mellan högskoleutbildningar är viktigt för att studenter ska kunna göra informerade studieval. Förhoppningsvis kan detta också få igång en vidare diskussion om högre utbildning och kvalitet i Norge.

Baylan(s) åtta punkter

Idag publicerade Socialdemokraternas nygamla skolpolitiske talesperson åtta förslag för en jämlik skola. Det är en blandning av några bättre förslag och några sämre.

S arrangerade också en hearing på temat jämlik skola. Skolsegregation är ett trubbigt uttryck. När OECD mäter skillnaden så är det givetvis bara i de undersökta ämnena som det går att uttala sig, inte för hela skolsystem. Enligt skolverket och Pisa är skolsegregationen låg i Sverige. Enligt PISA har dock betydelsen av socioekonomisk bakgrund ökat för till exempel läsförståelse i Sverige. Det är självklart problematiskt, och det är viktigt att alla elever har goda möjligheter att rustas väl för framtidens utmaningar. Att använda lottning för att nå en sammanhållen skola är fel väg att gå.

Självklart är det att varje elev ska få det stöd den behöver, men det är också viktigt att påpeka att den totala mängden resurser inte är det stora problemet för svensk skola. Botkyrka omfördelar 25 procent av resurserna. Stockholm 20 procent. Det är svårt att gissa på vad den optimala summan är, om det nu finns en sådan. En elev i Stockholm får 14000 kr mer än en i Göteborg, är skolorna i Stockholm så mycket bättre? Det är svårt att veta.

Det som framförallt saknas i diskussionen om resurser är den om prioriteringar. Debatten om vad resurserna ska användas till borde vara betydligt mer livfull. Exempelvis är det märkligt att Sverige prioriterar många lärare (hög lärartäthet) framför riktigt duktiga lärare.

Höga positiva förväntningar på eleverna är en förutsättning för att eleverna ska lyckas. Det är bra att S centralt konstaterar detta. Men det hade varit ännu bättre om det genomsyrade hela partiet. I s-styrda Östersund har man satt målet att ”andelen grundskoleelever som har behörighet till gymnasieskolans nationella program skall ligga minst 1 % över rikets genomsnittsnivå för år 2011”. Man kan lugnt konstatera att man inte tagit i allt för mycket med höga positiva förväntningar där.

Att utveckla mottagandet av nyanlända elever borde vara lika självklart som det är bra. Att stärka förskolans kunskapsuppdrag och sätta in tidiga och intensiva insatser till de elever som riskerar att hamna efter är självklart också väldigt bra.

Fler stiftelsehögskolor på gång?

Sydsvenskan och SR rapporterar i dag att Per Eriksson, rektor för Lunds universitet, har tillkännagivit att det finns planer inom Regeringskansliet att ombilda fler lärosäten till stiftelseform. I sig är det inget direkt nytt att dylika avknoppningar övervägs – det togs upp i höstens budgetproposition (s. 70). Det som är nytt handlar snarast om vilka lärosäten som tycks vara i åtanke: Lund, KI och KTH.

I grunden är ställer vi på Svenskt Näringsliv oss positiva till större autonomi för högre lärosäten, och även att de ska kunna övergå till privat drift. Som känt ombildades under Bildtregeringen Chalmers och Jönköping till stiftelser. Jönköpings fyra fakulteter är aktiebolag ägda av stiftelsen, vilket “innebär en för högskolor långtgående decentralisering“. I Chalmers jubileumsskrift “Tio år som stiftelsehögskola” beskrivs processen som ledde fram till övergången till stiftelseform. KTH var påtänkt redan då, i början av 90-talet, men det blev till slut Chalmers. Under resten av 90-talet ifrågasattes den nya driftformen upprepade gånger, men vann slutligen acceptans. (Mönstret känns igen från andra verksamheter i offentlig sektor som har öppnats för privat drift.) Få skulle sannolikt i dag hävda att det finns något förkastligt med formen Chalmers drivs i.

En fråga som lyfts fram som central i Chalmersskriften är att fristående lärosäten bör få äga sina lokaler själv. Det är en aspekt som väger in även när det gäller Lund. I den proposition om autonomi och ickestatligt huvudmannaskap som lades fram av Per Unckel (prop. 1992/93:1) beskrevs ingen definitiv lösning på lokalfrågan, men det är svårt att tänka sig att dagens lösning med Akademiska Hus AB var den som avsågs.

2008 kom Autonomiutredningen. I den står bl.a. att “[e]xemplen Chalmers och Högskolan i Jönköping visar att det är fullt möjligt att med framgång driva lärosäten i privaträttslig form” (s. 158). Däremot konstaterade utredningen att “såväl aktiebolaget som stiftelsen fungerar bäst när ett inte alltför obetydligt kapital står till förfogande”, och ställde sig på bl.a. denna grund skeptisk till att modellen med stiftelsehögskola skulle vara ett universalmedel för svenska lärosäten (samtidigt som utredningen också konstaterade att nackdelarna med den helstatliga modellen överväger fördelarna).

Nåväl, nu är det väl få som skulle hävda att det vore ändamålsenligt att göra om alla statliga lärosäten till stiftelsehögskolor. Det hindrar dock inte att det kan utredas för de lärosäten som är intresserade. Per Eriksson i Lund låter i intervjun i Sydsvenskan inte lika negativ som SR-artikeln ger sken av; snarare räknar han bara upp ett antal frågor som måste lösas vid en övergång till privat drift (avtal med staten och andra myndigheter, medarbetarfrågan, myndighetsutövningen, fastighetsägande osv.). Men dessa frågor har ju lösts för Jönköping och Chalmers, så det faktum att de inte är besvarade vad gäller Lund än innebär inte att de är omöjliga att besvara – snarare tvärtom. Eriksson konkluderar med att uppge att det “vore oseriöst att säga nej – eller ja för den delen – utan vidare”. Det är en väntad och förståelig inställning.

Det är tydligt av de senaste decenniernas debatt om privat drift inom offentlig sektor att det bland många finns en instinktiv motvilja mot privata aktörer. Ofta baseras det på en stereotyp bild av någon slags roffarkapitalister. Men viktig verksamhet kan misskötas även av offentliga huvudmän. Genom konkurrens och mångfald av driftsformer går det att utvärdera vilka alternativ som passar bäst var och för vad. Chalmers är enligt nyligen offentliggjorda Urank-rankingen Sveriges näst bästa lärosäte inom teknik och femte bästa totalt. Det kanske Chalmers hade varit även om lärosätet fortfarande hade varit statligt – det vet vi inte. Vad vi kan se är dock att den privata driften inte har varit till men.

Hur som helst är det positivt att regeringen är inriktad på ytterligare avknoppningar av intresserade lärosäten, och det ska bli intressant att se hur arbetet med detta fortsätter.