Överutbildningens konsekvenser

Låt mig visa några diagram.

I förra veckan kom en underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, författad av Carl le Grand, Ryszard Szulkin, Andrey Tibajev och Michael Tåhlin. Rapporten, Vid arbetslivets gränser: Sysselsättning, matchning, barriärer 1974-2010, har huvudsakligen fokus på utlandsföddas inträde på svenska arbetsmarknaden, och problem förknippade med det. Men den innehåller också en hel del intressanta uppgifter om matchningsproblem i stort.

Genom undersökningar i Levnadsnivåundersökningarna (LNU) mellan 1974 och 2010 kan författarna visa på utveckling av olika faktorer över tid. Sambanden visar tydligt effekterna av den kvantitativa utbyggnaden av den högre utbildningen.

Tabell 2.7 ovan visar felmatchningen mellan utbildning och arbetets utbildningskrav. Som synes är andelen överutbildade påfallande hög – runt hälften är överutbildade, enligt LNU 2010. Det är inte heller någon stor skillnad mellan inrikes och utrikes födda.

Vi kan alltså se att det finns en betydande överutbildning. Siffrorna gäller för alla nivåer av utbildning sammantaget. Intressant kan vara att titta på hur utvecklingen gått över tid.

Som figur 1.7 visar är den ökade matchningsproblematiken hänförlig till en gradvis stigande överutbildning, inte underutbildning – andelen underutbildade har som synes minskat.

Hur kan detta komma sig? Lever vi inte i en kunskapsekonomi i dag? Har inte kraven på utbildning i arbetslivet ökat sedan 1970-talet?

Tydligen inte, enligt rapporten. Se figur 1.10 här nedan. Den enda utbildningsnivå som utbildningskraven i arbetslivet har ökat för är gymnasieskolan. För högskolenivå har kraven minskat påtagligt.

Vi vet sedan tidigare studier (t.ex. Granqvists (red) Livslön och Högskolekvalitet) att bristande matchning har ekonomiska effekter för den enskilde. Intuitivt kanske man tänker sig att det är ”bättre” att vara överutbildad än att riskera att vara underutbildad, att man är mer på den ”säkra sidan”. Underlagsrapporten visar att så ingalunda är fallet.

Figur 1.8 visar att lönepremien per utbildningsår är lägre vid överutbildning än vid underutbildning – och bäst vid matchning. När man tänker efter ser man hur det kan stämma: en person med ett arbete som egentligen kräver längre utbildning än personen har, har sannolikt en högre relativ lön än motsvarande i ett matchat jobb.

Det framkommer också tydligt att matchningen under de senaste 20 åren har blivit gradvis allt viktigare ur ett utbildningspremieperspektiv. Andelen matchade, som har bäst procentuell utbildningspremie, har sjunkit från över 70 procent till under 40 procent, samtidigt som andelen överutbildade – med sämst relativ lönepremie – har femdubblats.

En hypotes: regeringar i Sverige, av olika färg, har byggt ut utbildningsväsendet, inte för att arbetslivet har krävt det, utan för att man har sett ett egenvärde i högre utbildningsnivåer. Det kan ses som en fin ambition, men har oförutsedda och påtagliga negativa effekter, som rapportförfattarna framhåller en av de viktigaste av (s. 35):

En annan viktig konsekvens av överutbildning är att den kan påverka arbetslivets gränser. Om antalet individer med en viss högre utbildningsnivå är större än antalet jobb på den kravnivån, så får de individer som blir utan ett väl matchat jobb söka sig neråt i kravhierarkin. Därvid kan de komma att konkurrera ut lägre utbildade individer på den lägre kravnivån som då i sin tur kan få söka sig neråt. Denna process av förflyttning neråt (’bumping down’) kan så småningom leda till att vissa lågutbildade individer kan bli utan jobb trots att antalet jobb på en låg kravnivå egentligen är tillräckligt för att ta emot utbudet av arbetskraft där.

Felmatchningen och överutbildningen förtjänar alltså att tas på allvar. Inte bara för att det drabbar de med mest utbildning, utan lika mycket – kanske mer – för dess effekter för lågutbildade.

Nästan likadana… eller?

Statskontoret utkom i slutet av december med en rapport om stiftelsehögskolorna, som bildades genom avknoppning 1993/94. Pressmeddelandet för rapporten hade rubriken ”Högskolans organisationsform har allt mindre betydelse”. I senaste numret av Universitetsläraren beskrivs rapporten i samma spår – ”Stiftelsehögskolor är idag nästan likadana som statliga lärosäten”.

Men hur ligger det egentligen till med den där likheten. I intervjun med utredaren Johan Wockelberg- Hedlund i Universitetsläraren tas följande skillnader mellan stiftelsehögskolorna (Chalmers och Jönköping) och de statliga lärosätena upp:

• Större möjlighet att verksamhetsanpassa efter lärosätets behov
• Lättare att ändra arbetssätt snabbt
• Stiftelsehögskolor lyder inte under statens ekonomiadministrativa regelverk
• Ägande av stiftelsekapital, vilket ökar friheten i att fatta finansieringsbeslut
• Möjlighet att köpa fastigheter
• Ökade möjligheter till forskningsfinansiering genom avkastning på stiftelsekapitalet
• Möjlighet att bilda bolag
• Större möjlighet att finansiera samverkan och kommersialisering
• Andra anställningsformer (Chalmers har t.ex. biträdande professorer och tekniklektorer från industrin, som inte behöver vara disputerade)
• Möjlighet att överklaga beslut till externa organ finns inte
• Högre löneläge för anställda
• Rektor är också VD
• Inga kollegiala beslutsorgan (vilket stiftelsehögskolorna anser har varit en fördel)

I rapporten anges ytterligare skillnader, varav några är:

• Ändamålet med verksamheten regleras i bolagsordningen, som godkänns av bolagsstämma
• Styrelsen tillsätter rektor
• Stiftelselärosäten kan ha flera styrelser (Chalmers har två, Jönköping sex)
• Dotterbolagen lyder under aktiebolagslagen, vilket gör att VD och styrelseledamöter under vissa omständigheter kan hållas ekonomiskt ansvariga för fattade beslut
• Möjlighet att bestämma behörighets- och urvalsregler vid antagning själva

Utöver de uppräknade går det säkert att identifiera fler skillnader. Sedan är det inte så att stiftelsehögskolorna utnyttjar den möjlighet de har att avvika från de statliga lärosätenas tillämpningar i alla lägen. Det kan dock inte tas för intäkt för att påstå att de är ”nästan likadana”. De ovan angivna skillnaderna är tvärtom relativt betydelsefulla.

Men den viktiga frågan är snarare: är mångfalden av driftsformer något positivt? Enligt Chalmers och Jönköping själva har det varit positivt för dem att drivas privat. Ökad mångfald ger ökade möjligheter – även när privata aktörer väljer liknande lösningar som de statliga lärosätena. Man bör därför inte rygga för ytterligare avknoppningar, i de fall lärosäten visar intressen för det.

Värdet av att följa upp studenter, del II

Värdet av att följa upp studenters studiebanor och etablering efter examen, både för lärosäten och myndigheter, diskuteras allt mer. Tidigare i september släpptes slutrapporten för projektet Trackit, som jag har skrivit om tidigare. Det har varit ett omfattande och nydanande projekt, och rapporten borde vara intressant läsning för alla inom den högre utbildningssektorn (och många utanför också).

Slutrapporten lyfter bland annat följande aspekter:

• Intresset för jämförelser, den ökade tillgången på data och möjligheten att bearbeta den, betydelsen av att utbildning ska kunna leda till jobb och den rörelsen i riktning mot mer fokus på studenterna har tillsammans bidragit till den ökade betydelsen av uppföljning (”tracking”).
• Uppföljning sker på ett antal olika sätt, av olika instanser/aktörer, både kvantitativt och kvalitativt, både under studenters studietid och efter examen.
• Uppföljning har visat sig bl.a. förbättra medvetenheten om resultat av undervisning, liksom om skälen till avhopp från studier,  planering av dimensionering och stödsystem för studenter, möjligheten att jämföra olika institutioners resultat, och förutsättningarna för intern styrning.

Exempel från lärosäten i länder runtom i Europa lyfts fram på hur olika uppföljningsmodeller ser ut. Från Sverige nämns bland annat Göteborgs Universitets alumnsatsning, som påbörjades 2006. Just alumnorganisationer är något relativt nytt i den europeiska högskolevärlden, enligt rapporten – till skillnad från i t.ex. Ostasien (alumnföreningen för Korea University i Seoul  grundades 1907) och Nordamerika (Harvards första alumnförening grundades 1840).

Att hålla organiserad kontakt med alumner har egentligen bara fördelar för lärosäten; det är inte särdeles resurskrävande, det ger studenter inspiration och möjlighet till kontakter, lärosätet har en snabb kanal för att få ut information, kontakten med den omgivande världen och arbetsmarknaden stärks, fundraising underlättas, m.m. Därför är det glädjande att tolv svenska lärosäten denna vecka uppmärksammar betydelsen av alumnnätverk. Vi hoppas att det inspirerar än fler lärosäten att ta initiativ till alumnkontakter.

För övrigt har brittiska regeringen nyligen lanserat webbplatsen Unistats, där information om brittiska universitet publiceras, sökbart och jämförbart. Informationen innefattar bland annat hur nöjda studenter är, etableringsdata, kursinformation, tillgodoräkningsmöjligheter och kostnad. Ett gott initiativ, som visar på engagemanget för att förbättra informationsspridandet.

Är regeringen nöjd med resurstilldelningssystemet?

Det resurstilldelningssystem till den högre utbildningen som funnits plats i snart två decennier har ofta blivit kritiserat, från olika håll. Vi på Svenskt Näringsliv har skrivit om det bl.a. här. Andra återkommande kritikpunkter är att systemet premierar att många studenter godkänns, vilket ger incitament att sänka kraven, liksom att medlen per student inte är höga nog. Regeringar av olika färg, liksom flera statliga utredningar, har dock ansett att systemet inte behöver reformeras. (Ett skäl till det kan vara att man, även om man instämmer i att systemet har många problem, inte vill ta den politiska risken det innebär att inleda en omfattande reform.)

Den senaste bekräftelsen på att den nu sittande regeringen överlag är nöjd kom i den skrivelse (2011/12:170) som regeringen avgivit som svar på Riksrevisionens granskningsrapport.

Regeringen framhåller i skrivelsen att ”resurstilldelningens princip … i grunden fungerar bra och bör behållas”. Däremot klargörs i skrivelsen att regeringen prioriterat att effektiviteten i resursanvändningen granskas tydligare – under 2012 genom ett uppdrag till HSV och framgent genom att den nya granskningsmyndigheten (UKÄ) får i uppdrag att ”granska effekterna av resurstilldelningssystemet på ett mer systematiskt sätt”.

Det är ett positivt besked. Man kan dock ställa sig frågande till det sätt på vilket regeringen i skrivelsen anser att ”resurstilldelningssystemet varken bör premiera eller hindra [lärosätens] möjligheter till profilering och koncentration”. Denna ovilja att premiera profilering när det gäller utbildning tycks rimma illa med det bud om forskningspolitiken, som Jan Björklund lade fram på DN Debatt för en dryg månad sen: ”Det lärosäte som gör strategiska prioriteringar av forskningen, som profilerar forskningen och kan lyfta fram det som håller högsta kvalitet och avveckla det mindre bra, ska premieras.”

Om profilering är bra och ska premieras – även ekonomiskt – inom forskningen, varför bör inte samma syn gälla för grundutbildningen?

Kommentar om ENQA:s beslut

I går meddelade Högskoleverket (HSV) att den europeiska paraplyorganisationen ENQA, som arbetar med kvalitetssäkringsfrågor, har ändrat HSV:s medlemsstatus till ”full member under review” för de kommande två åren. Anledningen är att det kvalitetsutvärderingssystem som gäller för perioden 2011-2014 inte tillräckligt väl anses uppfylla ENQA:s riktlinjer.

HSV, som varit medlem av ENQA sedan starten 2000, bekräftade i ett uttalande att bedömningen om förnyat fullt medlemskap kommer att ske mot bakgrund av det kvalitetsutvärderingssystem som kommer gälla från 2014 och framåt.

Det är i sak ingen katastrof att ENQA har fattat det aktuella beslutet. Flera av de reaktioner som beslutet har lett till i högskolevärlden har karaktären av storm i ett vattenglas. Och systemets främsta kritiker skulle ha varit emot systemet alldeles oavsett vilket besked ENQA hade lämnat. I så måtto blir ENQA ett slagträ i den interna högskolepolitiska debatten.

Det nya kvalitetssystemet innebär ett välkommet perspektivskifte i synen på kvalitet – från fokus på processer till fokus på resultat. Det är ytterst vilka kunskaper studenterna har med sig ut från högskolor och universitet som räknas, exempelvis på arbetsmarknaden av potentiella arbetsgivare. Det innebär naturligtvis inte att det inte finns utrymme för förbättringar.

Svenskt Näringsliv ser gärna att kopplingen till arbetslivet finns med tydligare i kvalitetssystemet. Inom ramen för vårt projekt Högskolekvalitet undersöker vi sedan flera år tillbaka i vilken utsträckning studenter får jobb efter avslutad examen. Hur studenter etablerar sig på arbetsmarknaden är en viktig indikator på utbildningarnas kvalitet.

Regeringen anger i sin kommentar till beslutet att den övergripande inriktningen, med fokus på studenternas resultat, ligger fast men att systemet kan behöva kompletteras. Den nya utvärderingsmyndigheten, Universitetskanslersämbetet (UKÄ), får nu den uppgiften under de kommande två åren. Regeringen poängterar att UKÄ har fått större frihet att utveckla systemet i samråd med universitet och högskolor.

Svenskt Näringsliv förutsätter att också andra aktörer från näringsliv och samhälle ges möjlighet att komma med synpunkter på hur kvalitetssystemet kan kompletteras och utvecklas. Den högre utbildningen i Sverige är för viktig för samhället i sin helhet för att förvandlas till en strikt inomakademisk angelägenhet.

Wennemo lyfter självskrivna poänger

Socialförsäkringsutredaren och tidigare LO-medarbetaren Irene Wennemo skriver på dagens SvD Brännpunkt om kvalitetsbrister i den högre utbildningen. Mycket av det Wennemo tar upp borde vara självklarheter för alla i debatten.

Alla lärosäten kan inte, som Wennemo skriver, leverera toppresultat, men en godkänd nivå borde alla eftersträva. Att ligga i topp är en relativ position, medan en godkäntnivå oftast är absolut, vilket måhända gör den utgångspunkten till en truism. Det gör den dock inte mindre rimlig.

En annan poäng som Wennemo tar upp  som borde vara självklar är att det ytterst är studenternas intresse man värnar genom högt ställda kvalitetskrav. Att anta studenter till utbildningar med bristande kvalitet är att göra dessa studenter en otjänst.

För att undvika just detta krävs, förstås, att kvaliteten faktiskt utvärderas – och att resultatet av utvärderingarna görs tillgängliga för blivande studenter.  Jag skrev tidigare i somras om varför det därför är positivt att nya studera.nu har inkorporerat resultaten av kvalitetsutvärderingarna i sökfunktionen.

Wennemo skriver:

På central nivå kommer det uppstå en konflikt mellan kraven på kvalitet och en rimlig fördelning av studieplatserna mellan regioner och olika lärosäten.

Vad detta illustrerar är en motsättning mellan kriterier i ingångsläget (kvalitet) och önskade utfall (regional och annan platsfördelning). Om man prioriterar kvalitetskriterier så kan det hända att man får acceptera kvantitativa minskningar. Den prioriteringen kan och bör man göra. (Att Wennemo i sista stycket vänder på klacken och menar att resurser behöver anslås till lärosäten med problem för att dessa ska kunna ”överleva” får ses som en slip-up i sammanhanget, ett utslag av det utfallsorienterade tänkandet; i själva verket finns det inget egenvärde i ett visst givet antal lärosäten, eller en viss storlek på dem.)

I Wennemos avslutande poäng, att kvalitetsutvärderingarna kommer att göra det nödvändigt för flera politiska partier att tänka om, går det bara att instämma.

Inte mycket nytt i årets Shanghairanking

Årets upplaga av Jiao Tong-universitetet i Shanghais universitetsranking, Academic Ranking of World Universities, har publicerats. Shanghairankingen, som den populärt kallas, innehåller få nyheter jämfört med förra året. Fokus i metoden ligger på forskning och forskningsresultat. I årets ranking har två nya indikatorer tagits med: andel av publiceringar som skett i de 20% högst rankade tidskrifterna i respektive ämnet, och forskningssatsningar i ingenjörsämnen.

Likt tidigare år domineras topplistorna av USA, och i bredare bemärkelse den anglosaxiska världen samt Ostasien (Hong Kong, Taiwan, Singapore). Harvard University ligger i topp i de flesta kategorier, och i totalrankingen.

Sverige hamnar bra till med europeiska mått mätt, med universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm samt Karolinska Institutet, Chalmers, Handelshögskolan i Stockholm och KTH på topp 200-placeringar. Främst utmärker sig svenska lärosäten inom områdena life science och medicin. KI placerar sig  på plats 11 i medicin respektive plats 18 i life science i totalrankingarna, vilket är ett gott betyg. Även Lunds universitet hamnar hyfsat högt i life science, medan Chalmers utmärker sig inom fältet teknik/data och Stockholms universitet inom kemi (plats 47).

Nya studera.nu – ett välkommet steg

Högskoleverket presenterade i går en förnyad version av sökportalen studera.nu, där resultaten från kvalitetsutvärderingar som gjorts av utbildningar har integrerats. Det är mycket bra att denna viktiga information presenteras lätt tillgängligt för blivande studenter. Än mer positivt är att även annan information, bl.a. om behörighetskrav, aktuella lönenivåer och arbetsmarknadsprognoser, finns integrerat i sökfunktionen.

Vi på Svenskt Näringsliv har länge och idogt påtalat vikten av tillgång till relevant information för att blivande studenter ska kunna göra vettiga utbildningsval. Universitetskansler Lars Haikola instämmer: ”Studenter behöver en bred studieinformation om högskolornas utbud, för att kunna göra bra val. Det är till gagn för både dem själva, lärosätet och samhället”, säger han, apropå nya studera.nu.

Vidare steg skulle kunna vara att integrera  t.ex. resultat av alumnundersökningar och information om utbildningarnas arbetslivsanknytning. Bara det faktum att HSV tagit ett tydligt steg för att förbättra information och möjligheten till jämförelser mellan olika utbildningar är dock mycket välkommet.

Värdet av att följa upp studenter

Med de allt större antalen studenter i högre utbildningen, det ökade fokuset på övergången till arbetslivet, internationell konkurrens mellan universitet, krav på transparens från regeringar och de möjligheter som öppnas genom förbättrad teknik för datainsamling blir det alltmer viktigt för högre lärosäten och regeringar att följa studenter, både under studietiden och efter att de kommit ut på arbetsmarknaden.

Så motiveras projektet Trackit, som bedrivs 2010-2012 av organisationen European University Association (EUA). I början av juni höll EUA en konferens i Köpenhamn om projektet och de olika aspekterna som finns av ”tracking” (dvs. uppföljning) av studenter.

Det finns förvisso ingen sammantagen definition av ”tracking”, men det finns ett delat syfte i alla uppföljningsinsatser, och det är att få mer information om studentpopulationen och studenternas framåtskridande. I projektet har EUA funnit att uppföljningsinsatser ger större insikt om undervisningens resultat, kunde ge underlag för bättre studievägledning, möjliggjorde att tidigare upptäcka om studenter var på väg att hoppa av programmet, visar hur studenternas övergång till arbetsmarknaden har fungerat och hur deras fortsatta karriärutveckling sett ut, och kan utgöra grund för kvalitetsutveckling på lärosäten. Med mera.

Det som fortfarande är knäckfrågan är förstås vilka metoder för uppföljning som är mest adekvata. Det beror förstås mycket på universitetssystemet i landet, ämnet/programmet i frågas upplägg och lärosätets storlek och resurser, men så gott som konsensus rådde om att uppföljning är något som gynnar både lärosätena, studenterna, blivande studenter och det högre utbildningssystemet i stort – såväl nationellt som på europeisk nivå.

Alla länder utom ett i EUA:s undersökning har någon form av uppföljning. Några intressanta exempel lyftes fram under konferensen. I Irland är det på gång en reform mot att en viss del av resurstilldelningen ska baseras på outputfaktorer, och då är uppföljning av central vikt. Freie Universität i Berlin gör årliga alumnundersökningar, bl.a. om hur de tidigare studenterna etablerat sig på arbetsmarknaden – med syfte att förbättra anställningsbarheten/användbarheten av utbildningarna i arbetslivet (70 procent har enligt undersökningarna ett ämnesrelevant jobb 1,5 år efter examen). HECSU i Storbritannien bedriver ett antal uppföljningsprojekt, och ska i september lansera något de kallar ”Key Information Set”, som ska göra etableringsstatistik lätt tillgänglig.

Intresset för uppföljning/”tracking” är med andra ord på stark frammarsch i Europa. Det anses hänga ihop med internationaliseringen och den ökade konkurrensen på marknaden för högre utbildning. EUA:s rapport om Trackit-projektet kommer att lanseras i september. Förhoppningsvis kommer det finnas mycket matnyttigt som svenska lärosäten kan dra lärdom av.

Men det är inte bara i Europa intresset för uppföljning ökar. Nyligen såg jag en artikel (betalvägg) om hur Michigan State University använder Facebook, Google+ och LinkedIn för att följa upp var deras studenter har hamnat efter att de avlagt doktorsexamen. Metoden kan man i och för sig ställa sig frågande till utifrån vissa aspekter, men syftet är det inget fel på:

”Karen L. Klomparens, dean of the graduate school at Michigan State University, wanted to find out where 3,000 doctoral students who had graduated in the last 20 years were living and working. Knowing what kinds of jobs students are getting, she says, would help her learn more about how well the university’s graduate programs are teaching students the professional skills they actually need.”

Uppdatering: Här är ett exempel på hur ett amerikanskt universitet jobbar målmedvetet med uppföljning och tillgängliggör resultaten.

Stiftelseombildning – principfråga eller pengafråga?

DN Kultur har i dag plockat upp den nyhet som framkom för två månader sedan om att regeringen sonderar intresset bland Sveriges lärosäten för att ombildas till stiftelser. En del fel förekommer i artikeln. Exempelvis stämmer det inte att KTH skulle vara det enda lärosäte som angivit intresse för ombildning.

Några av de intervjuade akademikerna sprider också desinformation. Stefan Jonsson (för övrigt tidigare medarbetare och numera återkommande skribent på DN Kultur) påstår att stiftelseformen öppnar för avgiftsbeläggning av högskolestudier. Det stämmer inte; dels eftersom avgiftsfriheten är lagreglerad, dels eftersom formerna för stiftelsedriften kan regleras i avtal med staten.

Sverker Sörlin framhåller en poäng som ofta återkommer i diskussionen om ombildningen; att Chalmers (och Jönköping) vid ombildningen 1993 ”tillfördes ett rejält kapital”, och oroar sig för att så inte skulle ske nu. Det kan förstås vara en berättigad oro, om den baseras på riktiga omständigheter. Chalmers tillfördes kapital om 1,6 miljarder kr vid ombildningen, men majoriteten av detta kapital fick enligt lag inte förbrukas, och en fjärdedel av det avsattes för pensionsutbetalningar. Den summa som tillfördes som stiftelsekapital som fick tas i anspråk i verksamheten omfattade 650 miljoner kr (prop. 1992/03:231). Ett av de lärosäten som övervägs för ombildning nu, Lunds universitet, har ett oförbrukat kapital på 4,3 miljarder kr. (Universitetsläraren 7/2012) 1,6 miljarder i 1993 års penningvärde motsvarar strax över 2 miljarder i dagens penningvärde. Pengar finns alltså – i alla fall i Lunds fall. (Sen kan det alltid vara en fråga om hur detta kapital ska få disponeras, men det var fallet även vid ombildningarna 1993.)

Sveriges universitet och högskolor hamnar hyfsat bra till i internationella mätningar – lite olika beroende på vilka kriterier man väljer – men när det gäller autonomin hamnar Sverige påtagligt lågt. Vissa vill kanske, av ideologiska skäl, ha det så. I så fall bör man förstås vara beredd att försvara det utifrån ideologiska principer. Om det är penningpungsfrågan som man oroar sig över så borde man i alla fall kunna erkänna att riktningen (mer autonomi/ökad mångfald av driftsformer) inte är fel?