Amerikanskt utspel i förhandlingarna om digitalskatt och global minimiskatt
Diskussionen om hur s.k. digitala bolag ska beskattas och införandet av en global minimiskatt tog en ny vändning förra veckan när den nya amerikanska administrationen på allvar gav sig in i debatten genom sin Made In America Tax Plan – Report . I planen aviseras förslag på kraftigt höjda bolagsskatter som ett led i finansieringen av president Bidens gigantiska infrastruktur- och omställningsprogram till en grönare ekonomi kostnadsberäknat till 19 000 miljarder SEK.
Den internationella kampen om skattebaserna har hårdnat markant det senaste decenniet. Digitaliseringen av ekonomin har möjliggjort för företag att bedriva verksamhet i länder utan att ha någon fysisk närvaro i form av till exempel ett dotterbolag eller en filial. Avsaknaden av lokal närvaro gör att landet i fråga inte har rätt att beskatta bolagets verksamhet. Detta har fått stora länder som Frankrike m.fl. att kräva förändringar av de internationella skatteprinciperna. OECD har sedan 2013 tillsammans med ett stort antal länder (för närvarande 138) arbetat med att ta fram nya regler för att hantera de skatterättsliga utmaningar som följer av digitaliseringen. Planen var att innan utgången av 2020 kunna presentera en lösning som har förutsättningar att vinna globalt erkännande. Detta har emellertid visat sig vara lättare sagt än gjort. Komplexiteten och de många olika politiska infallsvinklarna har gjort att förhandlingarna gått trögt. USA har också varit mycket tydliga med att de inte kommer att acceptera regler som specifikt riktar sig mot amerikanska digitala jättar som Google, Apple, Facebook och Amazon. De utdragna internationella förhandlingarna har fått ett stort antal länder att gå före med egna digitalskatter och EU har hotat med att införa en egen digitalskatt, utöver en digital avgift för att finansiera EU-budgeten.
Under hårt politiskt tryck presenterade OECD i höstas sina s.k. ”Blueprints” om hur förslagen om digitalskatt (pelare 1) och global minimiskatt (pelare 2) skulle kunna se ut. Som rapporterats om tidigare har omfattande kritik riktats mot att förslagen är alltför komplexa och förväntas leda till markant ökad administration för såväl företag som skattemyndigheter.
Biden-administrationen kliver nu fram och presenterar en ny idé till digitalskattelösning för de 138 länder som deltar i OECD-arbetet. Det amerikanska förslaget går ut på att endast de 100 största och lönsammaste bolagen ska omfattas av de nya digitalskattereglerna. Förslaget ska gälla alla bolag oavsett om de är ”digitala” eller ej. Enligt USA skulle detta markant minska komplexiteten och förenkla hanteringen av regelverket samtidigt som förslaget kan genomföras utan diskriminerande inslag. Vidare föreslår USA en global minimiskatt på 21 % inom ramen för pelare 2.
Hur ska man då se på det amerikanska utspelet? OECD:s arbete med pelare 1 bygger på att skattereglerna ändras så att delar av vinsten ska anses ha uppstått i försäljningslandet och inte där produktionen sker och där huvudkontorets centrala strategiska arbete utförs. Avsikten är att utjämna fördelningen av bolagsskatteinkomster mellan produktions- och marknadsjurisdiktioner.
En utveckling i den riktningen är självfallet inte bra för en liten öppen ekonomi som Sverige med multinationella bolag som exporterar närmare 95 % av det som produceras. Om en andel av de svenska bolagens vinster ska beskattas i försäljningslandet riskerar Sverige att förlora tiotals miljarder kronor i bolagsskatteintäkter varje år. Sverige har inte varit ensamma om sitt motstånd mot införandet av en sådan skatt. Det politiska trycket är emellertid så stort att få, om ens någon, längre tror på att denna förändring går att stoppa.
Med detta sagt kan man sannolikt ändå konstatera att det amerikanska utspelet om att begränsa tillämpningsområdet till de 100 största och lönsammaste företagen onekligen skulle innebära en rejäl inskränkning och samtidigt en förenkling. En sådan utformning skulle dessutom leda till att regelverket får en begränsad inverkan på svenska företag. Detta innebär förstås inga garantier för framtiden. Ett lyckat genomförande kan mycket väl leda till att tröskeln successivt sänks så att fler bolag kommer att omfattas.
Det amerikanska utspelet om en global minimiskatt är mera ingripande. OECD:s syfte med att införa en minimiskatt har hittills varit att minska risken för att bolag flyttar runt sina vinster i syfte att maximera det skattemässiga utfallet. Det amerikanska utspelet är dock snarare ett försök att stoppa all form av skattekonkurrens, även den verksamhet som har verklig ekonomisk substans och därmed inte kan anses utgöra ett konstlat arrangemang.
Därutöver ligger nivån om en minimiskatt på 21 % betydligt över den som diskuterats i de internationella förhandlingarna. Det är inte svårt att förstå varför USA förespråkar en hög global minimiskatt. Skattesatsen överensstämmer med deras egna planer på att höja den amerikanska minimiskatten på utländska investeringar från 10,5 % till 21 %. Genom att försöka få stöd för en global minimiskatt på samma nivå bibehålls den internationella konkurrenskraften för amerikanska bolag.
Det faktum att en global minimiskatt införs kommer inte att resultera i en rättvis fördelning av skatteintäkter. Det innebär dessutom en rejäl inskränkning i länders suveränitet och möjlighet att själva fastställa skattesatser som är avpassade efter respektive lands ekonomi och preferenser. Med en öppen transparent internationell skattekonkurrens ökar däremot pressen på regeringar att utforma bra konkurrenskraftiga regler, vilket i sin tur ökar investeringar, arbetstillfällen och tillväxt.
En minimiskatt kan möjligen framstå som attraktiv för stora länder med en mogen ekonomi och en skattesats som ligger över eller omkring genomsnittet. För små öppna ekonomier liknande den svenska, där utgångspunkten är att svenska företag ska kunna konkurrera på utländska marknader på samma villkor som lokala företag, känns däremot inte införande av en minimiskatt lika självklar. Detsamma gäller för utvecklingsländer där infrastrukturen inte är lika bra och det därför är svårare att locka till sig investeringar. Dessa länder berövas medel för att kompensera för större företagskostnader och för att främja sin ekonomiska utveckling genom att locka utländska investeringar till lägre företagsskatter.
Efter åratal av förhandlingar verkar dessvärre de flesta regeringar vara beredda att kasta in handduken och acceptera införandet av en global minimiskatt. Mot bakgrund av att spannet för bolagsskatten inom EU ligger mellan 9 – 30 % skulle jag däremot inte satsa pengar på att den landar så högt som 21 %. Om inte annat kan vi nog räkna med att åtminstone den irländske finansministern gör vad han kan för att sätta käppar i hjulet för ett sådant förslag. Om det sedan ska vara den formella företagsskattesatsen eller en komplicerad beräkning av effektiv skattesats är ännu oklart. Risken är stor att ett komplicerat regelverk lanseras.
SKRIVET AVClaes Hammarstedt