Den svåra frågan om fördelning och beskattning

Klyftorna ökar, säger någon. Inte bra, tänker många. I veckan släpptes ny statistik från SCB om inkomstutvecklingen i Sverige. Den visar att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige. Orsakerna bakom skillnader är dock viktiga att förstå för att kunna skilja på orättvisor och klyftor.

I en marknadsekonomi misslyckas vissa företag och investeringar. Andra överlever. Företagande innebär på så sätt risktagande. Bland de företag som lyckas blir en liten andel mycket framgångsrika. Överskottet kommer inte bara företagens ägare till del utan mervärde sprider sig som ringar på vattnet till kunder, anställda och samhället i stort genom arbetstillfällen, skatteintäkter och ökat välstånd. De ägare som tagit risk och investerat i verksamheten tjänar på detta och kan på vägen bli rika. Men samtidigt har kakan växt till fördel för hela befolkningen.

Klyftor i en marknadsekonomi uppstår därför att välståndet fördelar sig ojämnt i tiden. Vissa människor får det relativt sett bättre före andra men över tid möjliggör marknadsekonomi att välståndet ökar för hela befolkningen. Marknadsekonomi skapar alltså både skillnader och rikedom. Det är ett felslut att betrakta skillnaderna som ett uttryck för orättvisa, eftersom de inte går att avskaffa med bibehållet välstånd för alla. Ingen kommer att starta företag eller arbeta om man inte får behålla frukterna av sitt arbete. Därmed inte sagt att det finns ett egenvärde i att skillnaderna i samhället ökar. Det angreppsätt man väljer för att påverka skillnaderna är dock helt avgörande för att det gemensamma välståndet ska kunna behållas.

Att fokusera på de med högst inkomster och förmögenhet när vi talar om klyftor i Sverige är en villfarelse. Sverige har redan världens högsta skatt på arbete, som kickar in redan vid medelhöga inkomster. Sveriges välfärd betalas till en tredjedel av den tiondel av inkomsttagarna med de högsta inkomsterna (SCB, se figur nedan). De tjugo procent med de högsta inkomsterna (staplarna 9 och 10) står för nästan hälften av alla skatter. De två lägsta tiondelarna (1 och 2) står för mindre än tre procent. Till detta ska läggas kapitalskatterna, som i ännu högre utsträckning betalas av personer med höga inkomster. De allra rikaste personerna i Sverige betalar ofta var för sig tiotals eller t.o.m. hundratals miljoner kronor i skatt per år. För att minska klyftorna behöver vi istället skapa bättre förutsättningar för människor med låga inkomster eller inga inkomster alls. Personer som inte får ett jobb och tvingas överleva med hjälp av andra. Det är för dessa människor alla insatser för att minska klyftorna måste riktas. Fler jobb, fler enkla jobb och bättre matchning till de jobb som företagen faktiskt efterfrågar. Det skulle potentiellt lyfta inkomsterna för hundratusentals människor.

Den som nu tycker att staten bör klämma till med exitskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt och höjda kapitalskatter bör tänka igen. Sveriges välstånd bygger på världsledande företag med verksamhet i Sverige som skapar arbetstillfällen, skatteintäkter och tillväxt. Förutsättningarna för att skapa och driva sådana företag kan inte tas för givna. Straffskatter på företagare och ägare driver investeringar och entreprenörskap från Sverige och hindrar nya från att startas här. Utländska företag lockas inte heller hit om skatterna drivs upp ännu mer. Slutsatsen man bör dra av detta är given. Sverige ska attrahera entreprenörer och ägare snarare än att skrämma bort dem. Avundsjuka får inte stå i vägen för en klok skattepolitik.

Skillnader är ett problem i den mån de skapar fattigdom, arbetslöshet, bidragsberoende och dåliga livschanser. En klok politik bygger på att ge människor förutsättningar att förverkliga sig själva och möjliggöra för fler att öka sina inkomster.

Källa: SCB/FASIT. Staplarna visar skatteintäkterna fördelade per skattebas och inkomstdecil.