Exitskatten på tapeten igen

Den 25 maj presenterade regeringen nya kommittédirektiv. En särskild utredare ska lämna förslag på ett system för en effektiv kapitalbeskattning av fysiska personer som flyttar ut och upphör att vara obegränsat skattskyldiga i Sverige eller som enligt ett skatteavtal får hemvist i en annan avtalsslutande stat.

Av direktiven framgår att utredaren ska överväga om den s.k. tioårsregeln ska ersättas eller kompletteras med generella regler för beskattning av vissa kapitalvinster vid utflyttning.

Uppdraget ska redovisas senast den 15 februari 2024.

Många av oss har regeringens tidigare försök att införa en exitskatt färskt i minnet. 2017 års katastrofala förslag var baserat på en promemoria från Skatteverket och innehöll både en utflyttningsskatt på orealiserade vinster i bl.a. aktier och fonder och en kompletterande skatt på överlåtelse genom arv eller gåva till begränsat skattskyldiga.

Förslaget var mycket långtgående och ogenomtänkt och kritiken lät inte vänta på sig. Det gjorde inte saken bättre när det under remisstiden framkom att Skatteverket inte ens hade reflekterat över hur förslaget skulle slå mot svenska företag. Svenskt Näringsliv påtalade bl.a. i sitt remissvar att ett genomförande av förslaget i många fall skulle omöjliggöra generationsskiften i fåmansföretag, försvåra kompetensförsörjningen för svenska företag, öka den administrativa bördan och leda till ökad osäkerhet.

Efter massiv kritik från näringslivets alla hörn valde finansministern att under våren 2018 dra tillbaka förslaget. 

När nu exitskatten återigen är på tapeten är det inte konstigt om många företagare är oroade över vad som kan komma att föreslås.

Det kan dock finnas skäl att se över dagens regelverk. Tioårsregeln är mycket långtgående och internationellt avvikande då den ger Sverige rätt att beskatta värdeökningar som uppkommer upp till 10 år efter utflyttningen. En rimligare ordning är förstås att fördela rätten att beskatta en värdeuppgång av en tillgång mellan utflyttningslandet och det nya bosättningslandet. Ett minimikrav för en dylik beskattning av tillgångar är förstås att någon skattebetalning inte behöver ske innan inkomsten realiseras. Ett sätt att hantera detta är att ha ett väl fungerande anståndssystem.

Det är positivt att regeringen denna gång väljer att tillsätta en särskild utredare. Om nuvarande regelverk ska ses över krävs en statlig utredning med bred representation av externa experter. Då minskar risken för att vi får ett regelverk som sänder negativa signaler till investerare och entreprenörer och riskerar inlåsningseffekter, minskad skattebas och försämrad svensk konkurrenskraft.

Det är viktigt att vi värnar om Sverige som ett attraktivt och konkurrenskraftigt ägarland.

SKRIVET AVClaes Hammarstedt