Fler miljardärer visar att Sverige gjort rätt

En bok av Aftonbladets krönikör Andreas Cervenkas har fått uppmärksamhet på kultursidorna den senaste tiden. I boken Girig-Sverige hävdas att Sverige fått många fler miljardärer de senaste decennierna och att detta är ett problem – även om själva problembeskrivningen utgör en ytterst begränsad del av boken. Till skillnad från Cervenka gläds nog de flesta åt att vi i Sverige har många framgångsrika entreprenörer som väljer att stanna i Sverige och fortsätta investera i nya företag här. Slopade skatter var ett syfte när Sverige avskaffade arvs- och gåvoskatten och senare förmögenhetsskatten; att värna företagande och stoppa utflödet av entreprenörer och kapital. Likaså reformerna av entreprenörsskatten syftade till att stärka entreprenörskap och jobbskapande.

Att dessa skattereformer bidragit till att det finns fler miljardärer i Sverige är en bra sak men reformerna har också främjat svenskt företagande i bredare bemärkelse. Sedan entreprenörsskatten reformerades har 730 000 nya jobb skapats i de företag som omfattas av reglerna. I princip alla nya jobb sedan millennieskiftet har skapats i ägarledda företag.

Men det är inte bara företagare och de som fått jobb som vunnit på denna politik. Entreprenörskap och framgångsrika företag skapar ännu större värden för kunderna. Det är nämligen inte så lätt för entreprenörer att behålla hela vinsten av innovationer, enligt nobelpristagaren William Nordhaus lyckas entreprenörer bara behålla fyra procent, resten tillfaller kunder och anställda på en fri marknad. En annan vinnare är statskassan. Cervenka beskriver sänkta ägarskatter som ”Gåvor” som är svåra att kräva tillbaka men en bättre fungerande ekonomi ger också ökade skatteintäkter. Sedan millennieskiftet har skatteintäkterna ökat realt med 500 miljarder kronor. Enbart reformerna av entreprenörsskatten har ackumulerat gett 100 miljarder i ökade skatteintäkter. Den berättigade frågan som borde ställas är vad som hänt om Sverige inte genomfört skattereformer för att värna svenskt ägande och företagande.

Överlag ägnas skattepolitiken förvånansvärt lite plats i boken, 6 sidor historik och 6 sidor med reformförslag i en bok på 254 sidor. En anledning är kanske att Cervenka ser små möjligheter att förändra skattesystem såsom han önskar, han avslutar boken med att citera den tyska sociologen och historikern Rainer Zitelmanns studier som visar att en majoritet av svenskarna motsätter sig mycket höga skatter på rika och har en lägre andel ”socialt avundsjuka” än Tyskland och Frankrike. I medias rapportering om boken lyfts dock skatterna fram mer än i boken.

Något som saknas som förklaring till välståndsskapande är entreprenörskap, istället är det politiska kontakter, privatiseringar, spel och krediter och privatiserade fastigheter som lagt grunden till nya rikedomar. Den viktigaste anledningen till att Sverige fått så många fler rika är dock enligt Cervenka penningpolitiken, med låga räntor och bankernas möjlighet att skapa pengar. Här har Cervenka en poäng. Låga räntor, på senare år till och med negativa, driver upp värderingar av tillgångar som aktier och fastigheter. Högre räntor kan dock snabbt förändra denna bild, något vi sannolikt kommer att få se in en snar framtid.

Samtidigt som hela boken försöker frammana en bild av att ökad rikedom är ett problem är analysen kring varför fler rika skulle vara ett problem förvånansvärt kort. Detsamma gäller för fattigdom och utanförskap, om detta finns det mindre än en sida i boken. 500 000 fattiga är ett riktigt problem, inte 500 miljardärer som Henrik Mitelman klokt skriver i DI.

Boken avslutas med Cervenkas lista på Sveriges 542 miljardärer. Att notera är att av de första 10 namnen på listan är sex bosatta utomlands. Samtidigt som Cervenka skriver mycket om unika svenska villkor för rika omfattas flera av de miljardärerna i boken inte av svenska regler.