Har den före detta finansministern rätt om skatterna?
Den tidigare finansministern Erik Åsbrink (s) föreslår på DN debatt att skatterna på arbete sänks och att skatterna på kapital höjs. Förslaget bygger på två uppfattningar. Den första är att vi har låga skatter på kapitalinkomster. Den andra är att vi har höga skatter på arbete. Har den före detta finansministern rätt?
Att vi har höga skatter på arbete är otvetydigt. En vanlig löntagare med 30 000 kr i månaden i lön har mindre kvar att leva på än vad staten och kommunen tar i skatter. En sådan lön beskattas nämligen tre gånger: arbetsgivaravgifter (som vi oftast inte ser), kommunalskatt och konsumtionsskatter på allt som handlas. Räknat på detta sätt får jag själv behålla mindre än staten utav den totala kostnad som mitt arbete medför för min arbetsgivare. Lyfter vi ut momsen från samma beräkning så tar staten ca 42 procent i skatter på arbete. Om jag har en inkomst som är hög tar staten upp till 70 procent av min årliga inkomstökning i skatt, utan att moms inkluderas. Jag får behålla tre av tio kronor som min arbetsgivare betalar för mitt arbete. Jag håller helt med den förre finansministern om att detta behöver åtgärdas.
Påståendet att vi har låga skatter på kapital kan dock ifrågasättas. Kapital beskattas två gånger i Sverige. Först beskattas ett företags vinst med 21,4 procent. Om och när det som återstår (78,6 procent) delas ut eller aktierna säljs vidare, så beskattas utdelningen eller vinsten med kapitalskatt, eller ägarskatt. Den är 30 procent i Sverige. När skatterna på kapital är betalade återstår 55 procent och 45 procent har betalats in till Skatteverket. 45 procent i skatt på kapital kan jämföras med de 42 procent i skatter på en vanlig lön. Vid en arbetsinkomst på 60 000 i månaden är skatterna på arbete 50 procent. Skillnaden är alltså framförallt stor när arbetsinkomsten är något högre, eftersom den statliga inkomstskatten på 20–25 procent då adderas. Det är här problemen finns och bör åtgärdas.
Kapitalets rörlighet är betydligt större än arbetets. Det innebär konkret att vi inte kan beskatta kapital mycket hårdare i Sverige än i de länder dit kapitalet skulle kunna flytta. Företag och investeringar vill vi ha kvar i landet eftersom de är förutsättningar för jobben och i förlängningen skatteintäkterna. Jämför vi Sveriges 30 procent i kapitalskatt med länderna inom OECD visar det sig att vi ligger över genomsnittet relativt mycket. Snittet inom OECD är ca 20 procent. Sett ur en investerares perspektiv är det en skillnad på hela tio procentenheter, eller i relativa termer, femtio procent högre skatt på att investera i Sverige än i ett land med en genomsnittlig kapitalskatt.(1)
Jag instämmer i ambitionen att minska skillnaden i skatt mellan arbete och kapital, men det enklaste och bästa sättet att göra det i dagsläget är att sänka marginalskatterna. Åtgärder för att minska inkomstskillnader bör sökas i åtgärder som kan påverka orsakerna till skillnaderna. Jag tycker här att utanförskapet från arbetsmarknaden samt skolan är de två viktigaste områdena att åtgärda. Skatterna på arbete bör sänkas, men skatterna på kapital kan inte höjas utan att det skadar just jobben och investeringarna i Sverige. Om jobben blir färre så riskerar inkomstskillnaderna att öka av den anledningen, vilket vore kontraproduktivt.
————————————————————————-
1. Kapitalinkomster kommer i regel från en försäljning efter flera års ägande. Det innebär att inflation minskar det verkliga värdet av sådana kapitalvinster över tid. Löner betalas ut varje år i det årets prisläge och dessutom höjs gränsen då statlig skatt ska betalas varje år i takt med prisutvecklingen. Det krävs inte mycket för att kapitalskatten ska bli mycket hög realt räknat. Ekonomistas.se har nyligen visat detta. Exempelvis ser vi där att vid tre procents inflation, tre procent real avkastning (dvs 6 procent nominell avkastning) och 30 procent skatt (bolagsskatten ej inkluderad) blir den reala beskattningen 60 procent. Det här är huvudanledningen till att kapitalskatten sänktes 1990/91.
SKRIVET AVJohan Lidefelt
