Otillräckliga förbättringar i utredningsförslag om det skatterättsliga företrädaransvaret

Företrädaransvaret innebär i korthet att en företrädare för en juridisk person kan bli personligt ansvarig för betalning av den juridiska personens obetalda skatter och avgifter om han eller hon inte har sett till att skatten eller avgiften betalats senast på förfallodagen. En förutsättning för att kunna påföras företrädaransvar är att företrädaren agerat uppsåtligt eller varit grov oaktsam. Under årens lopp har stark kritik riktats mot regelsystemet och bland annat har framförts att tillämpningen av reglerna hos Skatteverket och underinstanserna, trots krav på uppsåt eller grov oaktsamhet, medfört ett i närmaste strikt ansvar, innebärande att företrädaren – för att undvika betalningsansvaret – senast på skattens eller avgiftens förfallodag måste försätta bolaget i konkurs, ställa in samtliga betalningar eller ansöka om företagsrekonstruktion. Den omfattande kritiken har kommit från såväl näringslivet som akademin. Den har främst riktats mot att systemet är konkursdrivande och har tillämpats alltför mekaniskt och schablonmässigt utan en nyanserad bedömning i det enskilda fallet. Den senaste analysen av tillämpning av reglerna har givits ut av stiftelsen Rättvis skatteprocess, läs mer här. Ett antal tidigare rapporter och skrivelser finner ni här:

• Rapport framtagen på uppdrag av Svenskt Näringsliv 2013, Skatterättsligt företrädaransvar – fiskal gräddfil utan legitimitet?
• Entreprenörsskapsforum 2017, Företrädaransvar – Kan det avskaffas?
• Rapport framtagen på uppdrag av Svenskt Näringsliv 2019, Det skatterättsliga företrädaransvaret – Tillämpningen i underinstanserna .

Under 2019 tillsattes en utredning med uppdrag att se över det skatterättsliga företrädaransvaret. Betänkandet 2020:60, Det skatterättsliga företrädaransvaret – en översyn, har nu överlämnats till regeringen. Utifrån de givna utredningsdirektiven har utredningen inte haft möjlighet att se över regelsystemet i sin helhet vilket hade varit önskvärt.

Betänkandets förslag är steg i rätt riktning men det vore än mer önskvärt att regeringen och lagstiftaren i den fortsatta beredningen av detta lagstiftningsärende tar tillfället i akt och tydligt snävar in reglernas tillämpningsområde. Särskilt ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt att trösklarna för att någon ska drabbas av ett så genomgripande ansvar ställs högt och att bevisbördan för att förutsättningarna för detta ansvar är uppfyllda åläggs det allmänna. Utvidgade och tydligare grunder för befrielse för att öka förutsebarheten är ett steg i rätt riktning men det förtjänar att påpekas att en extensiv tillämpning av de subjektiva rekvisiten inte bör läkas av utökade befrielsegrunder.

I den bästa av världar kommer det förtydligande som betänkandet föreslår av begreppet grov oaktsamhet få genomslag i rättstillämpningen hos Skatteverket och underinstanserna samt att rådrumsregeln och de utökade eftergiftsgrunderna medför att färre helt ”vanliga” företrädare som kämpar för att rädda sin verksamhet inte dessutom påföras ett företrädaransvar. Men i utredningsdirektiven uttalades tydligt att överväganden ska göras med beaktande av grundläggande krav på rättssäkerhet och förutsebarhet, och hänsyn ska tas till vikten av att villkoren för att starta, driva och utveckla företag enligt affärsmässiga principer är så goda som möjligt. Därför borde tillämpningsområdet för det skatterättsliga företrädaransvaret mer tydligt inskränkas.

Betänkandets tre förslag

• Ett förtydligande av vad som avses med rekvisitet grov oaktsamhet, genom en kodifiering av rättspraxis
• Införandet av en rådrumsregel
• Utökning av tillämpningsområdet för befrielsegrunder

Grov oaktsamhet

Betänkandet föreslår inget borttagande av de subjektiva rekvisiten, vilket innebär att företrädaransvar alltjämt förutsätter att företrädaren agerat med uppsåt eller varit grovt oaktsam. Betänkandet förslår istället att det i lagtexten preciseras vad som avses med begreppet grov oaktsamhet. Preciseringen sker dock genom en kodifiering av rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen, vilket innebär att företrädaransvarets tillämpningsområde inte inskränks i förhållande till vad som gäller idag. Det är naturligtvis positivt att man genom lagtexten ger enskilda och rättstillämparen tydligare ledning i vad som avses med begreppet grov oaktsamhet men med hänsyn till att det samtidigt är en kodifiering av gällande praxis finns en risk att förtydligandet inte kommer få sådant genomslag hos underrätterna att det kommer medföra en verklig ändring av tillämpningen. Den självklara utgångspunkten är ju att Skatteverket och domstolarna redan idag följer gällande praxis.

Med hänsyn till den kritik som riktats mot företrädaransvaret bör, om regelsystemet inte avskaffas helt, tillämpningsområdet klart inskränkas. Handlingar som idag anses vara grovt oaktsamma vid tillämpning av reglerna om företrädaransvar är nog många gånger inte vad som i allmänt rättsmedvetande anses var grovt oaktsamt.  Begreppet grov oaktsamhet finns även i den skattebrottsliga rättspraxisen och där framgår att  framgår att begreppet måste ges en restriktiv tolkning och anses föreligga först när gärningsmannen medvetet tagit en risk i fråga om deklarationens riktighet, medan glömska, förbiseende och missförstånd och andra former av omedveten oaktsamhet endast i speciella fall omfattas av straffbestämmelsen. Ett likande synsätt bör göras gällande när det gäller företrädaransvaret. En företrädare som vid en ekonomiskt ansträngd situation vidtar ett antal normala åtgärder, såsom att tillskjuta egna medel, förhandla med leverantörer, banker, se över kostnadsmassan etc., allt för att lösa den ekonomiska situationen kan inte anses ha agerat grovt oaktsamt. Då utredningen avstått från att föreslås en sådan avgränsning är det angeläget att en sådan utarbetas i den fortsatta beredningen av detta lagstiftningsärende.  Ett sådant förtydligande torde medföra att systemet riskerar att bli mindre konkursdrivande än idag, då en företrädare kan känna sig trygg med att denne inte riskerar att påförs ett företrädaransvar när denne under en period driver verksamheten vidare i ett försök att lösa den ekonomiska krisen.

Rådrumsregel

I betänkandet förslås en rådrumsregel innebärande att tidpunkten för företrädaransvaret kan förskjutas två månader från den ursprungliga förfallodagen. Enligt förslaget förutsätter rådrummet en ansökan hos Skatteverket. Om inte särskilda skäl talar emot det, ska Skatteverket besluta om att företrädaren ska beviljas ett rådrum om två månader. Den juridiska personen påverkas med andra ord inte av rådrummet utan detta knyts till den enskilde företrädaren. Rådrummet är tänkt att ge företrädaren möjlighet att se över och eventuellt lösa den ekonomiska situationen och först om detta inte är möjligt avveckla verksamheten.

Det finns förutsättning för att en sådan regel kan bli ett verkningsfullt medel för att komma tillrätta med en del av de problem som systemet med företrädaransvar medför. Rådrum ska, i likhet med de tillfälliga corona-anstånden för betalning av skatt- och avgifter, medges om inte särskilda skäl talar emot. Det innebär att rådrum som huvudregel ska medges och att Skatteverket har bevisbördan för att särskilda skäl föreligger.

En förutsättning för att rådrummet ska blir ett effektivt verktyg är dock att företrädare för juridiska personer, oavsett om det är bolag, föräldrakooperativ eller ideella föreningar, får vetskap om denna regel. Ett tungt ansvar åvilar myndighetssverige att medvetandegöra företrädare om denna regel.

Befrielsegrunder

I betänkandet framförs att det tycks finnas en bred samsyn om att möjligheten till befrielse från betalningsskyldigheten idag är alltför begränsad. Följaktligen dras slutsatsen att nuvarande bestämmelse om hel eller delvis befrielse bör ges en ny utformning. Enligt gällande rätt kan befrielsen endast medges om det föreligger särskilda skäl. För att motverka en för sträng bedömning och främja en utvidgad av tillämpningen bör befrielsegrunderna enligt betänkandet bygga på ett oskälighetsrekvisit och även tydliggöras i lagtext.

I betänkandet förslår därför att vid bedömning om betalningsskyldigheten är oskälig ska det särskilt beaktas om

1. 1.
   företrädaren saknat ägarintresse och bestämmande inflytande i den juridiska personen,
2. 2.
   företrädaren vidtagit verksamma åtgärder för att begränsa skadan av den underlåtna betalningen,
3. 3.
   företrädarens betalningsförmåga är varaktigt nedsatt av hälsa, ålder eller liknande förhållanden, eller
4. 4.
   betalningsskyldigheten inte står i rimlig proportion till försummelsen.

Detta förslag från utredarens är positivt men att det samtidigt uttalas att utrymmet för befrielse ska vara ”mer begränsat” är olyckligt. Det bör tvärtom finnas ett förhållandevis stort utrymme att tillämpa befrielsegrunderna. Särskilt mot bakgrund av avsaknaden av förslag till tydligt inskränker tillämpningen av de subjektiva rekvisiten. Ett förhållandevis stort utrymme till att tillämpa befrielsegrunderna är även motiverat med hänsyn till hur situationen ser ut när företrädaransvar påförs som en följd av ett omprövningsärende. I dessa fall kan troligen inte den föreslagna rådrumsregeln vara tillämplig då tvåmånadersfristen med råge torde ha passerats, varför befrielsegrunderna blir den kvarvarande ventilen.

SKRIVET AVKatarina Bartels