Skarp kritik mot den föreslagna kläd- och skoskatten

I betänkandet ”Skatt på modet”, SOU 2020:20, föreslås att en skatt ska införas på kläder och skor. Skatten föreslås tas ut från år 2022 och uppgår enligt förslaget till 40 kr per kilo med möjlighet till avdrag med 95 procent för varor som inte innehåller någon av de ämnen som specificeras i lagens fem bilagor respektive 47,5 procent för varor som innehåller ämnen i högst en bilaga. För kläder och skor med allvädersfunktion, respektive med mjukgjord polyvinylklorid, polyuretan eller gummi föreslås tillkommande skatt tas ut med ett belopp som totalt kan uppgå till 38 kronor per kilo.

Svenskt Näringsliv har, i likhet med den absoluta huvuddelen av de organisationer och företag som lämnat remissvar på den remiss som just löpt ut, avstyrkt förslaget och riktat kritik gentemot skattens utformning. Även myndigheter såsom Skatteverket, Tullverket och Kemikalieinspektionen är kritiska i sina remissvar.

Den starkaste kritiken gentemot förslaget är att skatten saknar nödvändig träffsäkerhet för att utgöra ett kostnadseffektivt och acceptabelt styrmedel. Enligt utredningen innehåller endast 16 % av varorna som beskattas de kemikalier som skatten avser att träffa. Resten av varorna innehåller alltså inte de skadliga kemikalierna – men beskattas ändå. Detta är uppseendeväckande för en skatt som införs med miljöargument. Det är en viktig princip att fullt avdrag ska medges för varor som är helt utan de listade kemikalierna. Vidare är det kontraproduktivt och sänder fel signal att beskatta den som bedriver ett aktivt miljöarbete och har fasat ut de kemikalier som skatten avser att träffa.

Skatten utgör en extra kostnad som riskerar tränga undan miljöfrämjande åtgärder och investeringar. Den fiskala karaktären för skatten skadar förtroendet och acceptansen för skatter som miljöstyrmedel. I sammanhanget är det relevant att notera Skatteverket och Kemikalieinspektionen i en färsk utvärdering har konstaterat att elektronikskatten, som är förebild till den föreslagna kläd- och skoskatten, inte har medfört att de kemikalier som skatten syftar till att träffa har minskat i omfattning under de drygt tre år som skatten har funnits.

Med erfarenhet från elektronikskatten finns det fog att anta att tillsynsmyndigheternas kapacitet och möjlighet att bedriva tillsyn och uppföljning kommer vara begränsade. Det gäller bl.a. kompetens på kemikalieområdet för att kunna göra relevanta kontroller, men också genom avsaknad av tydlig vägledning i lagstiftningen kring vilka testmetoder respektive gränsvärden som är aktuella. Flera remissinstanser, inklusive berörda tillsynsmyndigheter för skatten, har framfört att avsaknad av standardiserade mätmetoder gör att verifiering av skatteavdrag och myndigheternas kontroll av skatten rättsosäker.

Det har också riktats kritik mot att betänkandet remitterats trots att utredningen anger att den inte kan dra någon slutsats huruvida skattens samhällsekonomiska kostnader är större eller mindre än dess samhällsekonomiska vinster. Enligt utredningens bedömning kommer förslaget att medföra att antalet anställda kommer att minska med 700, en siffra som sannolikt är i underkant med tanke på att utredningen inte har beaktat konsekvenserna av den pågående pandemin. Denna bristande osäkerhet kring effekterna av skatten och den administrativa börda som den medför för berörda företag bör i sig vara en indikation på att skatten är olämplig att genomföra.

Sammantaget finns det goda skäl varför utredningens förslag inte ska genomföras och politiken måste lyssna och ta till sig av de brister som näringslivet och berörda myndigheter har framfört. Utformningen av den föreslagna skatten är knappast klädsam om Sverige har ambitionen att vara ett föredöme i kampen om att införa effektiva åtgärder för miljö och klimat.