Sverige behöver många skattereformer och framför allt rätt skattereformer

Det är återigen populärt att efterlysa en stor skattereform.

Argumenten är bekanta. Skattesystemet har blivit mer komplicerat. Undantag och särregler har vuxit fram över tid. Ekonomin har förändrats genom digitalisering, globalisering och ökad internationell konkurrens. Samtidigt står Sverige inför stora utmaningar när det gäller tillväxt, kompetensförsörjning, investeringar och finansieringen av gemensamma åtaganden.

Det mesta av detta stämmer.

Problemet är att diskussionen alltför ofta går direkt från problembeskrivningar till att i betydligt mer svepande ordalag tala om en ny stor skattereform. Där någonstans riskerar fokus att hamna fel.

Det är nämligen knappast en avgörande fråga om Sverige behöver en stor skattereform. Mer relevant är att ta sikte på skatter som är skadliga för tillväxten och hur dessa skatter behöver reformeras.

Historien ger en ganska tydlig vägledning. Sedan början av 1990-talet har Sverige onekligen genomfört ett stort antal skattereformer. De har beslutats av regeringar med olika politisk färg men har ofta haft ett gemensamt drag: de har utgått från konkreta problem och konkreta lösningar. Samtidigt har skattetrycket sjunkit betydligt medan skatteintäkterna fortsatt att öka i reala termer.

Det är svårt att se detta som ett misslyckande.

Tvärtom talar erfarenheten för att successiva reformer är mer framkomligt och effektivt än stora paketlösningar. De underlättar också för att kunna korrigera kursen när omvärlden förändras.

Behovet av förändring är däremot påtagligt. Kapitalbeskattningen är i många delar högre än i jämförbara länder. Flera regelverk skapar onödig osäkerhet för entreprenörer och ägare. Sverige har fortfarande höga marginalskatter som försvårar konkurrensen om kvalificerad kompetens. Många av regelverken, inte minst på momsområdet, är i skriande behov av att förenklas. Det finns goda skäl att fortsätta reformera dessa områden.

Att identifiera en rad komplexa problem är inte samma sak som att motivera ett omfattande reformprojekt där allt ska omförhandlas samtidigt. En typ av jämförelse kan vara att se till de offentliga utgifterna, som ju är den andra sidan av den offentliga ekonomin. Onekligen finns många problem även bland olika utgiftsområden, men de löses knappast mest effektivt med att samlas i en enda stor utgiftsreform.

I den svenska skattedebatten har det ibland kunnat skönjas ett slags nostalgiskt skimmer över 1990–91 års skattereform. Den var visserligen viktig och innehöll många kloka inslag. Men det betyder inte att samma modell automatiskt är rätt svar 35 år senare. Utgångspunkterna är helt annorlunda. Många av de mest uppenbara problemen från slutet av 1980-talet har redan åtgärdats. Dagens utmaningar handlar snarare om internationell konkurrenskraft, investeringar, innovation och talangattraktion.

Det politiska landskapet har också blivit betydligt mer fragmenterat. Den gamla reformen hängde på en skör tråd, gjordes i slutänden bara upp mellan två partier. Risken finns nog att det skulle bli än svårare idag. Exempelvis kan noteras att Januariavtalet (från 2019) innehöll en punkt om en skattereformsutredning, men där klarade man inte ens enas om direktiv till en sådan.

Mest bekymmersamt är kanske om själva etiketten ”stor skattereform” blir viktigare än innehållet. Ju mer abstrakt reformdiskussionen blir, desto större blir risken att den fylls med oförenliga önskemål från olika håll. Resultatet kan bli långa processer, politiska låsningar, i värsta fall handlingsförlamning och ökad osäkerhet för hushåll och företag. Det vore djupt olyckligt om en våt filt läggs över nödvändigt pågående och kommande reformarbete.

Vad som i stället behövs är en tydlig princip: reformera de skatter som orsakar störst skada först. Svenskt Näringsliv har givetvis hög beredskap för att bidra i alla former av reformarbeten och åtskilliga analyser och reformförslag finns redan på bordet, exempelvis i vår Tillväxtagenda.

Reformer av skatter som försvårar investeringar och långsiktigt ägande behöver prioriteras, liksom reformer av skatter som hämmar arbete. Regler som minskar rättssäkerheten eller skapar onödig administration behöver förbättras. Och varje reform bör bedömas utifrån dess effekter på tillväxt, konkurrenskraft, sysselsättning och investeringar.

Detta är möjligen mindre dramatiskt än att tala om en ny stor skattereform.

Men erfarenheten talar för att det är betydligt mer effektivt. Vad Sverige behöver är många skattereformer och framför allt rätt skattereformer.