Toppen i ginikoefficienten troligtvis tillfällig

SCB publicerade i dagarna data om att den så kallade ginikoefficienten år 2021 uppvisade sitt högsta värde sedan mätningarna startade. Detta statistiska mått, som är tämligen trubbigt, skulle visa att skillnaderna i ekonomisk standard mellan svenska hushåll var rekordstora. Innan man drar alltför långtgående slutsatser från denna nyhet kan det dock vara värt att sätta siffran i ett lite bredare sammanhang.

Visserligen kan ginikoefficienter vara användbara eftersom de ger en snabb och hyggligt lättillgänglig bild över inkomstfördelningen. Precis som andra indikatorer som försöker förmedla en bild av ekonomin genom en enkel siffra missar den dock viktiga nyanser.

En sådan nyans är att ginikoefficienten inte säger något om huruvida det är samma människor som år efter år ligger i botten och toppen av fördelningen. Om folk enbart hade haft någotsånär stabila inkomster som exempelvis lön, hade denna brist kanske inte varit särskilt viktig. Så ser det dock inte ut. Ser man till kapitalinkomsterna uppvisar de en betydande volatilitet. Detta beror inte minst på börsens svängningar och att större kapitalvinster tenderar att inträffa sällan i livet – ofta i samband med bostadsförsäljningar.

Någon som säljer en bostad där man bott länge och haft god värdestegring hamnar högt upp i fördelningen just försäljningsåret, bara för att året därpå halka ner väsentligt. Denna effekt blir så klart särskilt påtaglig när bostadspriserna är höga vilket var fallet 2021. Enligt Valueguards HOX-index, steg bostadspriserna det året med nästan 11 procent. Samma sak för börsen, som steg med hela 35 procent.

Volatiliteten och att vi inte vet vilka som fick mest nytta av prisutvecklingen gör att det är viktigt att även se till hur ginikoefficienten utvecklades när man exkluderar kapitalinkomster. Gör man det förändras bilden. Istället för att öka med 0,023 enheter (från 0,310 till 0,333) steg ginikoefficienten då med endast 0,002 enheter. Förändringen var alltså i princip obefintlig mellan åren.

Så vad kan vi då förvänta oss när data för 2022 släpps? Tittar vi återigen på bostadspriserna och börsen talar dessa för att ginikoefficienten bör ha minskat. Börsen föll nämligen med 25 procent under fjolåret och HOX-index med 13 procent. Därmed kommer troligtvis uppgången i ginikoefficienten 2021 att framstå som en temporär topp i kurvan liknande den vi såg 2000 och 2007, dvs. strax före lågkonjunkturerna som då följde.

En tillfällig topp i kurvan lär alltså inte ändra bilden av att Sveriges har en låg ginikoefficient internationellt sett. Det vore därför klädsamt om nyheten om 2021 års ökning inte används som ett argument för att ytterligare skruva upp skadliga skatter. Sådana åtgärder har dessutom ofta mycket små effekter på inkomstfördelningen. Ser man till exempel på Socialdemokraternas förslag om att frysa skiktgränsen för 2023 skulle detta, enligt en FASIT-analys utförd av SCB, endast minska ginikoefficienten med marginella 0,002. Detta till priset av att nära 340 000 fler heltidsarbetande hade tvingats betala statlig inkomstskatt och att antalet arbetade timmar i ekonomin hade minskat. En sådan utveckling vore betydligt mer bekymmersam än en tillfällig ökning i en redan låg ginikoefficient.