Vem betalar priset för ett slopat karensavdrag?

Ibland dyker det upp politiska förslag som vid första anblick känns både enkla och sympatiska. Att avskaffa karensavdraget är ett sådant förslag. Ingen vill att människor ska gå sjuka till jobbet. Ingen ifrågasätter att sjukförsäkringen ska ge trygghet när vi blir sjuka. Tvärtom. Ett väl fungerande trygghetssystem är en viktig del av ett väl fungerande samhälle.

Men frågan om karensavdraget handlar om mer än sjuklön den första dagen. Den handlar om hur vi utformar ett system som både ger trygghet och samtidigt skapar förutsättningar för jobb, företagande och tillväxt.

Varje försäkring bygger på en enkel princip. Den ska finnas där när den behövs, men den måste också vara långsiktigt hållbar. Därför finns självrisken. I sjukförsäkringen heter den karensavdrag. När den principen tas bort förändras beteenden. Det är inte en värdering. Det är en erfarenhet.

Sverige har provat denna väg tidigare. När karensdagen avskaffades i slutet av 1980-talet ökade sjukfrånvaron kraftigt. Sverige fick under en period en av Västeuropas högsta sjukfrånvaronivåer och kostnaderna för sjukförsäkringen steg dramatiskt. Erfarenheter från andra länder pekar i samma riktning. När den ekonomiska tröskeln för kort sjukfrånvaro tas bort ökar frånvaron, ibland mycket kraftigt. Historien ger oss därför anledning att vara försiktiga innan vi upprepar reformer som redan har prövats.

I en ny undersökning från Svenskt Näringsliv uppger sex av tio företag att de tror att korttidssjukfrånvaron skulle öka om karensavdraget avskaffas. Nästan sju av tio ser risk för ökat produktionsbortfall och vartannat företag uppger att de skulle bli mer försiktiga med att nyanställa.

Det borde få fler att stanna upp. För när en medarbetare är sjuk handlar det inte bara om sjuklönen.

Med en egen lång erfarenhet av att leda företag och verksamheter vet jag att frånvaro får konsekvenser långt utanför sjuklönespecifikationen. Som medarbetare vet många hur det känns när kollegor behöver täcka upp med kort varsel och arbetsbelastningen ökar. Och som medmänniska vet jag att en god arbetsmiljö bygger på balans, förutsägbarhet och hållbara villkor för alla på arbetsplatsen.

När sjukfrånvaron ökar påverkas därför inte bara företagens ekonomi. Det påverkar också arbetsgrupper, arbetsmiljö och möjligheterna att få verksamheten att fungera smidigt i vardagen.

För företagen blir konsekvenserna ofta betydande. När en medarbetare är borta påverkas produktion, kundrelationer och leveransförmåga. För många mindre företag kan frånvaron hos en enda person få märkbara effekter. Beräkningar från Svenskt Näringsliv visar att ett slopat karensavdrag skulle kunna kosta företagen mellan 20 och 40 miljarder kronor varje år. Det är resurser som annars hade kunnat användas till investeringar, kompetensutveckling, ny teknik eller nya anställningar.

Men den kanske mest underskattade konsekvensen drabbar människor som ännu inte fått sitt första jobb eller som står långt ifrån arbetsmarknaden. När kostnaderna och riskerna för att anställa ökar blir företag mer försiktiga. Då är det sällan den erfarna specialistkompetensen som får svårare att få arbete. Det är oftare den unga personen som söker sitt första jobb, den som varit arbetslös länge eller den som försöker etablera sig på svensk arbetsmarknad.

Varje reform som gör det dyrare eller mer riskfyllt att anställa riskerar att höja trösklarna in till arbetslivet. Det är särskilt problematiskt i en tid då Sverige behöver fler människor i arbete, inte färre.

För samtidigt står vårt land inför stora utmaningar. Vi behöver stärka vår konkurrenskraft, möta kompetensbristen, utveckla infrastrukturen, säkra energiförsörjningen och finansiera investeringar i trygghet och försvar. Allt detta kräver resurser. De resurserna skapas inte genom färre arbetade timmar eller högre sjukfrånvaro. De skapas i företag som vågar investera, anställa och växa.

Det är därför debatten om karensavdraget handlar om betydligt mer än ersättningen den första sjukdagen. Den handlar om vilken väg Sverige ska välja. En väg där fler människor kommer i arbete, fler företag vågar anställa och fler investeringar genomförs. Eller en väg där kostnaderna ökar, sjukfrånvaron stiger och trösklarna in på arbetsmarknaden blir högre.

För mig är valet enkelt. Vi behöver trygghetssystem som ger stöd när människor blir sjuka. Men vi behöver också ett samhälle där det lönar sig att arbeta, där företag vågar anställa och där fler människor får chansen att komma in på arbetsmarknaden.

Sverige behöver fler växande företag, fler arbetade timmar och fler människor i arbete. Inte reformer som riskerar att leda i motsatt riktning.