Fler enkla jobb kräver samarbete

Tudelningen på arbetsmarknaden är farlig för Sverige. Långvarigt bidragsberoende skapar sociala spänningar här och nu, men riskerar också att ärvas till kommande generationer. Den enskilt mest effektiva åtgärden vi kan göra för ett Sverige som håller ihop är att skapa förutsättningar för fler jobb, även för dem med mycket kort eller ingen utbildning.

I dag saknar ungefär hälften av alla som är inskrivna på Arbetsförmedlingen gymnasieutbildning, och av dem har mer än hälften inte heller en komplett grundskoleutbildning. En majoritet är utrikes födda. Ska fler kunna komma i arbete behövs utbildning, men även fler enkla jobb.

Det är för kostsamt att anställa idag. Skälet till de höga ingångslöner vi har är att facken med LO i spetsen i avtalsrörelse efter avtalsrörelse kräver att de höjs mer än andra löner. Ett bra exempel är den avtalsrörelse som pågår, i vilken fokus för stora delar av fackföreningsrörelsen varit att höja ingångslönerna.

I vår nutida svenska modell tecknas kollektivavtal om lön och andra villkor på branschnivå av våra respektive medlemsförbund. Att det, som LO påstår, skulle vara nödvändigt att inleda med centrala förhandlingar är därmed feltänkt. Vi som är parter kan bidra, men sitter inte på en patentlösning. Vi kan ta bort hinder i kollektivavtalen, genom att göra undantag från lägsta löner och löneavtal men det finns andra kostnader och hinder som vi inte förfogar över.

Mot denna bakgrund blir det märkligt att vi har en regering som tror att det vore en framkomlig väg att lämpa över hela ansvaret på arbetsmarknadens parter. LO har visserligen gjort utfästelser om att 50 000 nya jobb skulle kunna skapas om förslaget om så kallade utbildningsjobb som presenterades tidigare i år blev verklighet. Hur många jobb det verkligen kan resultera i återstår att se. När parterna senast förhandlade fram YA-jobben utlovades 30 000 jobb. Det har hittills bara blivit några hundra.

Det finns dock flera positiva delar i förslaget om utbildningsjobb som vi kan ta fasta på. Bland annat vad gäller att utbildningsinslaget förläggs utanför arbetstid. Det är även positivt att LO insett att kostnaderna måste sänkas och krånglet minska för att fler ska kunna anställas. Vi är beredda att jobba vidare med detta vid sidan av de bredare reformer som också krävs.

Vi är redo att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Vår förhoppning är att medlemsförbunden inom LO också är det. Diskussioner pågår redan mellan förbund inom flera branscher, däribland Teknikföretagen, IF Metall och Unionen, Svensk Handel och Handelsanställdas förbund. Sveriges Byggindustrier för också samtal med Byggnads om förenklade YA-avtal.

Om LO-ledningen menar allvar med att den är beredd att bidra till att sänka trösklarna till arbetsmarknaden för nyanlända som har svårt att få jobb bör de, precis som Svenskt Näringsliv gör, stötta de branschvisa diskussioner som påbörjats. Om de förhandlingarna visar att det behövs lösningar som är gemensamma för alla branscher är vi naturligtvis beredda att medverka till det.

Men även om fack och arbetsgivare kan komma överens om förändringar i kollektivavtalen i linje med de så kallade utbildningsjobben, kvarstår den stora utmaningen att hjälpa de nyanlända som idag står allra längst ifrån arbetsmarknaden till egen försörjning. Drygt 30 procent av de arbetslösa nyanlända har inte grundskoleutbildning och de utesluts helt ur målgruppen för utbildningsjobben. LO pekar ut att regeringen bär ett ansvar för att skaffa fram utbildning eller beredskapsjobb för denna grupp. Men skolbänken eller påhittade jobb är inte rätt väg att gå.

Utöver de branschvisa samtalen krävs nu politiska reformer som leder till att fler enkla jobb skapas i såväl befintliga som nya företag. I det batteri av lösningar som skulle behövas är några förslag en kraftigt breddad RUT-reform, en ny anställningsform utan krångel och med minst halverade kostnader för arbetsgivaren mot idag, sänkta skatter till de med de lägsta inkomsterna med mera. Det finns inte en enskild lösning på utmaningen på arbetsmarknaden utan vi måste våga pröva många vägar.

Sverige har mycket att vinna på att fler går från bidrag till jobb. Det leder till bättre integration och resursutnyttjande, möjlighet till ökad specialisering, lägre utgifter för det offentliga, minskat utanförskap, fler arbetade timmar och en starkare och socialt hållbar ekonomi. Företagen vill växa och anställa fler medarbetare som kan bidra till att verksamheten utvecklas. Men höga ingångslöner, kostnader, risker och regelkrångel står ofta i vägen för framväxten av jobb som passar de som är arbetslösa.

Om facken accepterar lägre ingångslöner kan parterna göra en del av det som behövs. Men regeringen behöver också ta sitt ansvar. Ska tudelningen minska och fler komma i jobb behövs politiska åtgärder som öppnar arbetsmarknaden för fler. Här är regeringen fortfarande svaret skyldig. Det krävs reformer för att underlätta framväxten av fler enkla jobb – och det är bråttom.

Carola Lemne, vd, Svenskt Näringsliv

Peter Jeppsson, vice vd, Svenskt Näringsliv

Mattias Dahl, vd, Transportföretagen

Anna-Karin Hatt, vd, Almega

Karin Johansson, vd, Svensk Handel

Mats Åkerlind, tf vd, Sveriges Byggindustrier

Klas Wåhlberg, vd, Teknikföretagen