Samhällsekonomiska kostnader av arbetstidsförkortning
Svenskarna har en av de kortaste årsarbetstiderna i OECD. Trots det har frågan om arbetstidsförkortning åter kommit upp på agendan. Beräkningarna i denna rapport pekar på att en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka kan förväntas leda till en minskning av BNP med 509 miljarder kronor per år på lång sikt – motsvarande 8,1 procent av BNP eller 46 000 kronor per person och år.
Med oförändrade välfärdsambitioner skulle det innebära ett kraftig ökat skattetryck motsvarande en höjning av skatten med 2 400 kronor i månaden per vuxen person. Men det råder redan i dagsläget stor brist på vårdpersonal, lärare och poliser. Denna brist hade under överskådlig tid förvärrats av en arbetstidsförkortning, nästan oavsett hur mycket skattetrycket hade ökat för att kompensera. Dessutom hade en så kraftig skattehöjning oundvikligen haft ytterligare negativa effekter för svensk ekonomi.
Förespråkarna för arbetstidsförkortning brukar argumentera för att arbetskraften blir mer produktiv under de timmar den faktiskt jobbar. En genomgång av forskningslitteraturen visar att det inte finns forskningsstöd för någon betydande produktivitetseffekt vid den längd på arbetsveckan som vi har idag. Men en alternativ beräkning visar att även om man räknar med en positiv produktivitetseffekt uppgår de ekonomiska kostnaderna av arbetstidsförkortning till nästan 400 miljarder kronor per år.
Det finns inte heller någon anledning att förvänta sig att kortare arbetstid leder till att fler ”delar på jobben”. Tvärtom pekar forskningslitteraturen nästan entydigt på att sysselsättningen är oförändrad eller i vissa fall minskar när arbetstiden kortas.
Sverige står inför stora utmaningar vad gäller bland annat energiomställningen, de gröna industrisatsningarna, bostadsbristen och den åldrande befolkningen. För att hantera dessa utmaningar krävs stora arbetsinsatser. Att i detta läge minska utbudet på arbetskraft är helt fel väg att gå. Varje arbetad timme räknas.
