Svensk ekonomi är illa rustad för krisen

En hett omdebatterad fråga i samband med regeringsskiften är hur läget i svensk ekonomi egentligen ska beskrivas. Avgående regering tenderar att teckna bilden av ett ”dukat bord” i form av en urstark ekonomi, medan den tillträdande regeringen brukar peka på olösta ekonomiska problem.

Så hur ser det ut? Är ladorna fulla eller tomma? Det beror på hur grundligt man analyserar frågan. Sveriges statsfinanser är fortsatt stabila, trots påfrestningarna under pandemin. Sveriges offentliga bruttoskuld uppgår till 34,6 procent av BNP, vilket är mindre än hälften av EU-snittet på 87,8 procent. Den breda uppslutningen kring det finanspolitiska ramverket har tjänat Sverige väl.

I andra avseenden är problemen desto större.

Inflationen i Sverige är den högsta på 30 år, hela 9,7 procent. Inflationen har slagit brett och även om den faller tillbaka under nästa år tyder det mesta i dagsläget på att den kommer att öka ytterligare under de kommande månaderna.

Mindre uppmärksammat är att Sverige länge haft en svagare produktivitetstillväxt än våra konkurrentländer. I en tidigare opublicerad analys har vi jämfört den svenska tillverkningsindustrins produktivitet över tid med utvecklingen i 22 andra länder.

Sedan 2006 har den svenska produktiviteten utvecklats klart sämre. Den har ökat med i genomsnitt drygt en procent per år under denna period, jämfört med en halv procentenhet högre i konkurrentländernas tillverkningsindustri. Under perioden 1995–2006 växte svensk produktivitet med cirka sex procent per år jämfört med knappt fyra i konkurrentländerna.

För varje arbetad timme i näringslivet skapades förra året varor och tjänster till ett värde av cirka 680 kronor. Hade produktivitetstillväxten fortsatt i samma höga takt som tidigare hade motsvarande siffra varit över 800 kronor.

Om vi varit kvar på den högre tillväxttrenden och de arbetade timmarna hade varit lika många som de var 2021 skulle produktionsvärdet i näringslivet förra året varit nästan 700 miljarder kronor högre.

På lång sikt bestäms mycket av konkurrenskraften och välståndet av hur produktiviteten utvecklas, det vill säga av hur stora värden som skapas per arbetad timme. Om vi inte lyckas hålla i alla fall jämna steg med våra konkurrentländers produktivitetstillväxt urholkas vår konkurrenskraft. Det gör oss alla fattigare.

Den svaga produktivitetsutvecklingen gör att Sverige får svårare att möta den kommande krisen. Våra höga välståndsambitioner kan inte upprätthållas i dåliga tider om vi inte förmår öka produktiviteten i snabbare takt.

De 15 år Sverige utvecklats sämre än våra konkurrentländer spänner över olika konjunkturlägen och över regeringskonstellationer med olika politisk färg. Det är inget tillfälligt bekymmer, utan tecken på djupgående strukturella problem.

För att bryta den negativa trenden krävs en rad genomgripande reformer. Tre områden är särskilt viktiga.

För det första att återupprätta arbetslinjen. Arbetslösheten i Sverige har bitit sig fast på en nivå över sju procent och förväntas stiga ytterligare under nästa år. En lägre produktivitetstillväxt gör det ännu viktigare att fler kommer i arbete.

De svenska marginalskatterna är näst högst i EU. Höga marginalskatter minskar drivkrafterna att arbeta. Samtidigt erbjuder vi höga sociala ersättningar utan tillräckligt tydliga krav. Konsekvensen har blivit ett stort och växande utanförskap. Samtidigt har många företag problem med sin kompetensförsörjning. Medan behovet av arbetskraftsinvandring växer rör sig politiken i omvänd riktning. Även här behövs en kursändring.

För det andra att säkerställa en stabil elförsörjning till konkurrenskraftiga priser. I den nyligen avslutade valrörelsen var de höga elpriserna en stor fråga, särskilt de problem dessa innebär för hushåll med små marginaler.

Det är förståeligt. Men elförsörjningen är också en avgörande faktor för den svenska industrins konkurrenskraft. Sverige behöver på bredden bygga ut alla fossilfria kraftslag, inte minst kärnkraften. När näringslivet globalt ställer om har Sverige en unik konkurrensfördel i vår nästan helt koldioxidfria elproduktion.

För det tredje att förbättra villkoren för investeringar och tillväxt. Sverige behöver ett investeringsklimat i världsklass. Om inte villkoren för investeringar är tillräckligt goda i vårt land, kommer satsningar och nyetableringar att ske på annat håll.

En jämförelse med 15 konkurrentländer i OECD som vi låtit Deloitte göra visar att medan den svenska beskattningen av kapitalvinster och aktieutdelningar ligger mellan 20 och 50 procent är den genomsnittliga nivån i de andra länderna 16-28 procent för kapitalvinster och 14-33 procent för aktieutdelningar. I motsats till vad som ofta påstås i debatten är svensk kapitalbeskattning fortfarande internationellt sett hög.

De stabila svenska statsfinanserna är en bra grund att stå på, men Sverige behöver omgående ta itu med de strukturella problemen i vår ekonomi. Utan en fungerande arbetslinje, konkurrenskraftig elförsörjning och ett bra investeringsklimat kommer vårt välstånd inte att kunna upprätthållas.

För att de strukturella problemen ska kunna åtgärdas krävs en bred politisk uppslutning och politiskt mod att fatta långsiktigt nödvändiga men ibland impopulära beslut. Den senaste tidens energipolitiska debatt är en påminnelse om hur det inte bör gå till. En lång tids politisk försummelse övergick där plötsligt i vad som närmast kan liknas vid politiska panikåtgärder. Det är därför angeläget att stärka arbetslinjen, sänka kapitalskatterna och korta tillståndsprocesserna för att öka investeringarna.

Efter 15 års försvagad produktivitetsutveckling krävs nu en långsiktigt hållbar ekonomisk politik med fokus på stärkt konkurrenskraft och fler i arbete. Här har den tillträdande regeringen ett avgörande ansvar, men också oppositionen. Den polarisering och kortsiktighet som ofta präglat den politiska debatten behöver brytas.