Tjugo år efter omröstningen – Har argumenten för euron stärkts eller försvagats?
Rapporten följer upp hur de ekonomiska argumenten för respektive mot euron har förändrats sedan folkomröstningen 2003. Den övergripande bilden är att argumenten för ett medlemskap har stärkts. Euromedlemskap verkar ha haft mer positiv effekt på handel och utländska direktinvesteringar än vad forskningen indikerade 2003. Det är även möjligt, även om det är svårt att belägga, att kronförsvagningen har bidragit till lägre omvandlingstryck i ekonomin och lägre reformtempo i politiken än vad som hade varit fallet om vi hade haft en fast växelkurs.
En risk med att gå med i eurosamarbetet är att Riksbanken då inte längre kommer att kunna bekämpa lågkonjunkturer genom förändringar i växelkursen eller styrräntan. Denna risk bedöms dock ha minskat sedan folkomröstningen 2003. Sverige har under större delen av de senaste två decennierna fört i stort sett samma räntepolitik som ECB och sedan euron infördes har euroländernas och Sveriges konjunkturcykler även blivit alltmer synkroniserade med varandra.
I den andra vågskålen ligger att de statsfinansiella riskerna förknippade med ett medlemskap har ökat till följd av att flera euroländer idag har hög skuldsättning och höga upplåningskostnader. Risken finns att en del av notan för dessa problem i slutändan hamnar hos övriga medlemsländer i valutaunionen, inklusive Sverige om vi går med. Samtidigt visar erfarenheterna från räddningspaketen under pandemin att icke-medlemskap inte betyder att Sverige nödvändigtvis slipper ta ansvar för ekonomiska bekymmer i euroområdet.
Sammantaget gör vi därför bedömningen att de ekonomiska argumenten för euron har stärkts, även om det finns både för- och nackdelar med ett medlemskap. Att de ekonomiska argumenten har stärkts bör därför inte tolkas som argumenten för ett medlemskap sammantaget väger tyngre än argumenten mot. Denna fråga – om Sverige bör införa euron – besvaras inte i rapporten.
