Det arbete som utredningen genomfört utifrån kommittédirektivet Nationell samordning av försörjningsberedskapen (2 september 2021) är gediget och av stor vikt för att skapa en mer effektiv och ändamålsenlig struktur. I våra kommentarer har vi beaktat att betänkandet syftar till att föreslå en modell för en nationell samordnad försörjningsberedskap. Således skiljer sig konkretiseringsnivån åt mellan de olika rekommendationerna och förslagen i betänkandet och ett flertal frågeställningar kommer behöva vidareutvecklas inom ramen för kommande propositionsarbete. Det är emellertid av stor vikt att detta arbete sker skyndsamt och hanteras inom gängse linjearbete inom ansvariga departement och myndigheter och att tillsättande av nya utredningar undviks så lång det är möjligt. Det av regeringen beslutade uppdraget till MSB och Tillväxtverket om ett ”snabbspår” om att stärka privat-offentlig samverkan avseende försörjningsberedskap (Fö2023/01775) tjänar som ett bra exempel på behovet av skyndsamt agerande.
Sveriges försörjningsberedskap är helt beroende av det privata näringslivet och företagen har generellt en stor vilja, innovationskraft och förmåga att bidra i att stärka försörjningsberedskapen. Våra medlemsföretag verkar på en global marknad med hård konkurrens och medlemsföretagen är allt från mindre företag med svenska ägare, till stora multinationella företag med utländska och/eller svenska ägare. Det kan till exempel innebära att huvuddelen av företagens omsättning, kunder, partners, underleverantörer och anställda återfinns utomlands. Utöver detta kan företagens ledning utgöras av en stor andel icke-svenska medborgare och företaget kan även vara noterat på utländsk börs. Företag får heller inte, enligt gällande regelverk i fred, långsiktigt och medvetet särbehandla svenska staten eller annan kund/partner/aktör på ett sätt som inte överensstämmer med företagets ägares vilja och styrning. Det är utifrån detta perspektiv och med dessa förutsättningar som grund, som totalförsvarsförmågan måste stärkas.