Sverige är innovationslandet som blir omkört

Den 21-23 juni hölls World Chambers Congress i Genève. Hela dagen den 22 juni ägnades åt innovation, inte minst utifrån de mindre företagens perspektiv. Under den dagen blev det plågsamt tydligt att utvecklingen på andra håll i världen springer fram, medan Sverige har lagt sig som en nöjd katt.

I Sverige ses innovation som något kopplat till forskning och forskningspolitik. I många andra länder, inte minst i internationella organisationer som World Intellectual Property Organization (WIPO) och International Chamber of Commerce, ses innovation något som är kopplat till immaterialrätt. Vän av ordning kanske undrar vad det spelar för roll. Det spelar en enormt stor roll. Innovation handlar primärt inte om forskningsresultat eller bra idéer i sig. Innovation handlar om när dessa tas till marknad. När det steget tas är många gånger immaterialrättsliga avvägningar betydelsefulla, vare sig det handlar om öppen innovation eller om att försöka skapa bombmattor av skydd.

Utan steget till marknad, något som normalt görs av företag, kan man inte tala om innovation helt enkelt. Vad är då viktigt för företag? Egentligen finns det bara en enda sak som är viktig. Det är att bli vald. Att det finns någon som väljer företaget, företagets produkter och tjänster är helt avgörande. Sker det valet har företaget kunder. Har företaget kunder har företaget intäkter. Utan intäkter är det väldigt svårt att driva företag.

Vad är det då som styr de här valen? Tja, det är här immaterialrätten kommer in. Om du köper en tandkräm är jag ganska övertygad om att ditt val beror på en immaterialrätt, nämligen varumärket. När ett företag väljer att använda en viss IT-lösning har nog programvara betydelse, vare sig de som skapat programvaran har släppt sina rättigheter eller inte.

Utifrån det här perspektivet kan man tala om att det immaterialrättigheterna skapar är ”unique selling points”, det är genom immaterialrättigheternas ensamrätter som det unika skapas. Det är därför som de små och medelstora företag som har tagit steget och gjort någon registrering får sådan stor effekt av det. I snitt har de mindre företag som till exempel registrerat ett varumärke 68 procent högre intäkter per anställd än de som inte gjort det.

Trots att immaterialrättigheter skapar ”unique selling points” och detta bevisligen har stor effekt på företags intäkter är det långt ifrån alla små och medelstora företag i Sverige som har registrerat en rättighet. Faktum är att svenska företag ligger under EU-snitt när det gäller att ha registrerat ett varumärke, ett patent eller en design. Det är bara 8,52 procent av de svenska små och medelstora företagen som har tagit steget. I praktiken innebär det att 91,48 procent av de svenska mindre företagen tackar nej till högre intäkter.

Vad i hela friden kan detta bero på? I Svenskt Näringslivs immaterialrättsstrategi lyfts att ett av de största problemen på immaterialrättsområdet är kunskapsbrist. Allt för många kan alldeles för lite. Ett exempel på detta är när det hävdas att det är dyrt och krångligt att registrera rättigheter. Det kan det vara, men det behöver det inte vara. Hävdar man att det alltid är det har man helt enkelt inte koll.

Ta en varumärkesregistrering. Den kostar numera 2 400 kronor för en rättighet som sedan gäller i 10 år. Ansökan är inte särskilt mycket krångligare än att köpa en biobiljett. Fyll i några saker på nätet och betala med kort när du är klar, helt enkelt. Detta för en rättighet som kan bli hur värdefull som helst.

Problemet med kunskapsbristen är att alldeles för få vet ens tillräckligt för att ställa rätt frågor. De vet inte heller när de borde fråga eller kanske inte ens vem de ska fråga. Problemet är också att även om de lyckas ställa rätt fråga vid rätt tillfälle till rätt rådgivare så kan de inte ens utvärdera svaren.

Konsekvensen av det blir att de fattar helt felaktiga beslut. De kan sakna avtal som säkrar upp att de får använda sådant som är centralt i affärsmodellen. De kan ha betalat hundratusentals kronor i onödan för varumärkesrättigheter som faktiskt inte kommer tillföra något alls till verksamheten samtidigt som de saknar registreringar för det som är viktigt.

Anledningen till att Sverige hamnar högt upp i internationella innovationsrankingar är att vi har några företag som är internationella superstjärnor, både vad gäller innovation och vad gäller hantering av de kunskapsbaserade tillgångarna. Som exempel kan nämnas att Ericsson ensamt står för nästan 40 procent av de svenska ansökningarna till Europeiska Patentorganisationen (EPO). Problemet är att det för en långsiktig konkurrenskraft inte räcker med några få superstjärnor. Om andra delar av världen satsar på innovation och immaterialrätt även för de mindre företagen måste även Sverige göra det. När ska den polletten trilla ner?