Det skatterättsliga företrädaransvaret – reform eller kosmetika?
Den 11 september presenterade regeringen en lagrådsremiss med förslag om förändringar i reglerna kring det skatterättsliga företrädaransvaret. Trots att syftet med översynen var att öka rättssäkerheten och förbättra förutsättningarna för företagare som hamnar i ekonomiskt svåra situationer, kan det nu tyvärr konstateras att det inte blir några större förändringar. Trots att remissen innehåller vissa förbättringar kvarstår en central brist: begreppet ”grov oaktsamhet” – det subjektiva rekvisitet som avgör om en företrädare ska hållas personligt ansvarig – förblir oförändrat.
Tillämpningen av detta rekvisit har länge kritiserats för att vara rättsosäker. I praktiken har det fungerat som i ett princip strikt ansvar, där domstolar i över 99 % av fastställt ett företrädaransvar. Det innebär att även företagare som agerat affärsmässigt och försökt rädda sin verksamhet riskerar att hållas personligt ansvariga för ett bolags skatteskulder - en ordning som strider mot aktiebolagsrättens principer om begränsat ansvar.
Lagförslaget omfattar två huvudsakliga reformer:
Utökade möjligheter till befrielse från betalningsskyldighet: Företrädare ska kunna befrias helt eller delvis från personligt ansvar om det bedöms som oskäligt. Remissen listar särskilda omständigheter som ska beaktas – ett försök att skapa tydligare ramar för bedömningen.
Införande av en rådrumsregel: Företrädare ges möjlighet att ansöka om ett rådrum på två månader från skattens förfallodag. Under denna tid riskerar man inte att bli personligt betalningsansvarig, vilket ger tid att agera för att rädda verksamheten.
Båda dessa förändringar är välkomna och det är positivt att man i lagrådsremissen tydliggör att den föreslagna utformningen av befrielsegrunden utgör en utvidgning i förhållande till gällande rätt. Det finns dock skäl att ifrågasätta om detta är tillräckligt för att reglerna om företrädaransvaret ska upplevas som legitima och rättssäkra. Om de remitterade förslagen hade kompletterats med en inskränkning av tillämpningsområdet skulle möjligheterna för detta kunna öka betydligt.
Den föreslagna rådrumsregeln löser inte heller problematiken med omprövningsfallen, dvs. situationer där den subjektiva bedömningen härleds till tidpunkten för den ursprungliga förfallodagen för skatten, vilken kan ligga flera år tillbaka i tiden, och inte till förfallodagen i omprövningsbeslutet. Rådrumsregeln kan inte tillämpas då ansökningstiden utgår från den ursprungliga förfallodagen. Det innebär att företrädaren, i det fall när företrädaransvar kan bli aktuellt, endast kan åberopa reglerna om befrielse. Detta är särskilt olyckligt med hänsyn till att det i lagrådsremissen anges att en omständighet som talar mot befrielse är att omprövningen har sin grund i att den juridiska personen lämnat en oriktig uppgift. Det bör i detta sammanhang påpekas att företrädaransvar bygger på subjektiva rekvisit medan huruvida en oriktig uppgift har lämnats eller inte bygger på objektiva omständigheter.
Sammanfattningsvis innebär förslagen i lagrådsremissen ett litet steg i rätt riktning, men det återstår mycket att göra. I lagrådsremissen anges att regeringen fortsatt följer frågan om det skatterättsliga företrädaransvaret, det kommer också näringslivet att göra.
SKRIVET AVKatarina Bartels
