När det inte längre finns något att välja på

Valfrihet i äldreomsorgen handlar i grunden om något enkelt: att den som behöver omsorg ska få välja. Men när allt fler utförare får svårt att få ekonomin att gå ihop och verksamheter försvinner, minskar också det som faktiskt går att välja mellan.

Jag träffar många företagare som driver verksamheter inom äldreomsorgen. Det är människor som har valt att arbeta med något som betyder mycket för andra människor. De berättar om personal som trivs, om äldre som känner sig trygga och om verksamheter som vill utvecklas. 

Samtidigt hör jag något annat allt oftare. Det har blivit svårare att få ekonomin att gå ihop. 

I Stockholm har ersättningen till hemtjänsten höjts med 5,8 procent mellan 2023 och 2025. Under samma period har kostnaderna ökat och kraven på verksamheterna blivit fler. För den som driver hemtjänst ska pengarna räcka till personal, löner, lokaler och allt annat som krävs för att ge en bra omsorg. 

Det här är inte bara en fråga för företagen. 

För när en utförare inte längre får ihop sin verksamhet är det inte bara ett företag som försvinner. Det är också ett alternativ för den äldre som försvinner. 

Det är värt att komma ihåg varför vi en gång införde valfriheten i äldreomsorgen. 

Valfriheten infördes inte för företagens skull och inte för att kommunen skulle kunna spara pengar. Den infördes för att den som behöver omsorg själv ska få bestämma. 

Det kan låta självklart. Men valfrihet fungerar bara så länge det finns något att välja mellan. 

I Stockholm har flera äldreboenden under de senaste åren tagits tillbaka i kommunal regi. S:t Erik på Kungsholmen, Hornskroken på Södermalm, Sabbatsbergsbyn och Kampementet är några exempel. 

Kommunal omsorg kan vara bra och fristående omsorg kan vara bra. Det viktiga borde vara vad som fungerar bäst för den äldre. 

Ändå hamnar diskussionen ofta i frågan om vem som driver verksamheten. Jag tycker att vi borde ställa en annan fråga: håller kvaliteten? 

Om den gör det, varför skulle driftsformen vara det viktigaste? 

Vi behöver ställa höga krav på äldreomsorgen. Vi ska inte vara rädda för att säga ifrån när kvaliteten brister. Men vi ska också vara försiktiga med att göra oss av med fungerande alternativ bara för att de drivs av någon annan än kommunen. 

För den som är 85 år och behöver hjälp i vardagen spelar det ganska liten roll vem som står som arbetsgivare på personalens lönebesked. 

Det som spelar roll är om hjälpen kommer när den ska. Om personalen har tid att stanna kvar en stund. Om man känner igen personen som kommer genom dörren. Och om man får välja någon annan om det inte fungerar. 

Det är där valfriheten finns på riktigt. Och det är också där vi riskerar att förlora den.