Det är dags att ifrågasätta den konkurrensutsatta industrins roll som lönesättande norm i svenskt näringsliv. Så argumenterade Lars Calmfors, nationalekonom och professor i internationell ekonomi, på ett fullsatt seminarium i Stockholm. Men förslaget fick kritik av både arbetsgivare och fack.
Lars Calmfors presenterade på måndagen rapporten ”Industrins lönenormering kan och bör reformeras” inom ramen för fackförbunden 6f: s reformförslag för hur framtidens lönebildning ska se ut.
I rapporten ger Calmfors ett antal förslag för hur industriavtalet från 1997 ska kunna förändras. Han anser att verkligheten sprungit ikapp industriavtalet. Det har visserligen tjänat Sverige bra men ger inte utrymme för nödvändiga löneökningar på hemmamarknaden.
Det är särskilt önskvärt för att öka arbetskraftsutbudet till den offentliga sektorn inom yrkesgrupper som lärare och sjuksköterskor. Men utrymme för att höja lönerna på hemmamarknaden behövs också för att utjämna lönerna mellan kvinnor och män, argumenterar Lars Calmfors i rapporten.
– Man skulle kunna lägga till en passus i industriavtalet som säger ”att avvikelser från industrimärket kan vara önskvärda vid svåra obalanssituationer”. Det skulle kunna handla om situationer när vi har stora friställningar, när det råder stor arbetskraftsbrist eller när andra obalanser uppstår.
Ett konkret förslag var inrättandet av en så kallad ”obalansnämnd” som skulle analysera dessa svåra obalanser, och sedan ge parterna tillåtelse att avvika från industriavtalet.
Mattias Dahl, vd på Transportföretagen, är kritisk till rapporten och dess förslag. Han pekade på de enorma problem som Sverige hade med konkurrenskraften på 1970- och 80-talet och som till sist utmynnade i 1990-talets stora strukturkris och att det var industriavtalet som kom till rätta med det.
– Vi tar ansvar för den privata konkurrensutsatta sektorn. Har man problem med arbetskraftsutbudet i den offentliga sektorn får det tas via skattsedeln, sa Mattas Dahl.
Han påpekade att det är dumt att riva upp något som fungerar så bra.
– Vi inom industrin följder märket i varje avtalsrörelse och kommer alltid fram till att det är det bästa och det gör ju LO också.
Mikael Johansson, Förbundsordförande för Svenska Målareförbundet och medlem i 6f, är en av initiativtagarna till rapporten. Han anser att det inte handlar om att rasera industriavtalet utan att utveckla det.
– Det finns ingen logik i att fördärva den svenska lönebildningen. Vi vill göra en bättre modell som ger utrymme för att rätta till en del obalanser på den svenska arbetsmarknaden.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä tog till orda och försvarade passionerat industriavtalet.
– Industriavtalet har tjänat oss alla. Nu har vi äntligen ordning och reda och slipper den skadliga inflation som drev bort jobben. Det viktiga för oss i arbetarrörelsen är att öka reallönerna och sysselsättningen. Vi vill inte ha luft i plånboken.
Även Susanna Gideonsson, Förbundsordförande på Handelsanställdas förbund, försvarade det.
– Det är det avtal vi har och det fungerar bra och jag ser en risk med att vi förlorar den norm som arbetsgivare och LO utgår ifrån.
– Vi ser med oro på hur de sifferlösa avtalen breder ut sig. Det leder till att de starka roffar åt sig på de svagas bekostnad, fortsatte hon.
Avtalsrörelse och förhandlingArbetsmarknadLars Calmfors