Fackens rekordkrav hotar framgångsrik lönebildningsmodell

Under 2023 ska de flesta av Sveriges kollektivavtal omförhandlas. Våra beräkningar visar att fackens krav på löneökningar landar mellan 4,4 – 5,2 procent. Det är det högsta kravet som facken ställt på 25 år. Rekordkravet förvånar eftersom facken samtidigt målar framtiden i dystra ekonomiska färger. Att kravet slår olika mot olika branscher hotar dessutom den framgångsrika svenska lönebildningsmodellen. En modell som bland annat möjliggjort kraftiga reallöneökningar de senaste 25 åren.

Med knappt fem månader kvar finns flera illavarslande tecken på en ekonomisk nedgång. Ökade kostnader till följd av energi- och inflationskris, stigande räntor, den geopolitiska osäkerheten, en låg produktivitet och svagare efterfrågan från omvärlden pressar såväl företag som människor. Sverige dras in i en lågkonjunktur. I detta läge väljer facken att ställa rekordkrav om 4,4 procent plus en ”låglönesatsning”.

Facken säger att ”låglönesatsningen” ska ge de som tjänar minst den största löneökningen. Retoriken till trots så har ”låglönesatsningen” inget att göra med vad någon, hög eller lågavlönad, ska få i löneökning. ”Låglönesatsningen” är i stället ett sätt att smyghöja kravet om 4,4 procent.

Alla branscher följer kostnadsmärket

Den lönebildningsmodell som gäller innebär att alla branscher följer det kostnadsmärke som arbetsgivarna och facken inom industrin kommer överens om. Märket uttrycks i procent och årstakt. Förenklat uttryckt anger märket vad företagen ska höja sina totala lönekostnader med. Det säger ingenting om hur höjningen ska fördelas mellan de anställda.

”Låglönesatsningen” innebär att företagen inte längre kan räkna ut vad de måste höja sin totala lönekostnad med genom att multiplicera märket med sin totala lönesumma. I stället måste de först låtsas att alla anställda som tjänar 27 100 kronor eller mindre, tjänar 27 100 kronor. Därefter kan företagen räkna ut hur mycket de totala lönekostnaderna måste höjas. Effekten av räkneövningen blir att fackens krav höjs från 4,4 procent till upp till 5,2 procent, beroende på hur många anställda som tjänar 27 100 kronor eller mindre som finns i respektive bransch.

”Låglönesatsningen” innebär att märket omvandlas till en formel som ger olika utfall för olika branscher, kollektivavtal och företag. Den hotar den framgångsrika lönebildningsmodell vi har i Sverige. Dessutom har historien lärt oss att olika utfall branscher emellan leder till kompensationskrav från de som upplever sig missgynnade. Detta riskerar i sin tur att starta en löneprisspiral som kastar ytterligare bränsle på inflationsbrasan.

Dramatisk höjning av lägsta lönenivån

Förutom löneökningskravet så kräver facken också en dramatisk höjning av lägsta lönenivån i kollektivavtalen. En direkt effekt av detta är att det skulle bli ännu svårare för de som har de allra lägsta inkomsterna, de som saknar jobb att komma in på arbetsmarknaden. Vi ser med stigande oro hur långtidsarbetslösheten bitit sig fast på skadligt höga och ovärdiga nivåer i Sverige. Det är uppenbart att mycket behöver göras för att bryta utvecklingen. Men att kraftigt försvåra möjligheterna för de som står längst ifrån arbetsmarknaden är inte en åtgärd som hjälper. Den stjälper.

Den stundande avtalsrörelsen reser många farhågor och kommer bjuda på svårigheter. Samtidigt har vi en framgångsrik lönebildningsmodell att luta oss mot, en modell som skapat stabilitet, förutsägbarhet och goda arbetsvillkor. De kollektivavtal som tecknas 2023 ska baseras på de förutsättningar som gäller då, de ska stärka näringslivets internationella konkurrenskraft samt värna våra svenska arbetstillfällen.

Artikeln publicerad i Di 2022-11-28

Ann Öberg, vd Almega

Catharina Elmsäter-Svärd, vd Byggföretagen

Klas Wåhlberg, vd Teknikföretagen

Mattias Dahl, vice vd Svenskt Näringsliv

Marcus Dahlsten, vd Transportföretagen

Sofia Larsen, vd Svensk Handel