Medlemsras när unga vänder facket ryggen

Det är en mängd faktorer som ligger bakom de snabbt sjunkande medlemstalen, enligt German Bender, doktorand vid Handelshögskolan och programchef för arbetsmarknad på tankesmedjan Arena Idé, som finansieras av förbund inom LO, Saco och TCO.

En del handlar om strukturella förändringar. Arbetsmarknaden blir mer tjänstebaserad, andelen små arbetsplatser växer och ungas intresse för att engagera sig i breda organisationer som fackförbund eller politiska partier har minskat.

– En annan förklaring tror vi är att de tidsbegränsade jobben blir kortare och får allt mer osäkra villkor. Det innebär att dessa personer blir svårare att nå, och att de tjänar mindre gör dessutom fackavgiften ännu mer betungande, säger German Bender.

Arbetarnas organisering har sjunkit mest. Från att 2006 ha legat på samma nivå som tjänstemännens, 77 procent, till dagens 59 procent. För tjänstemännen, Saco och TCO, är siffran idag 72 procent.

Enligt prognosen från Arena Idé skulle en organisationsgrad på 63 procent år 2023 betyda en nedgång till 52 procent bland arbetare och 67 procent bland tjänstemän, om trenden för de senaste två åren håller i sig.

En förklaring till att skillnaden ökar mellan grupperna är att tjänstemannafacken erbjuder sina medlemmar en inkomstförsäkring, vilket är mycket attraktivt för de många tjänstemän som tjänar över a-kassetaket, förklarar han. Men inkomstförsäkringen är en av få förmåner som kräver fackligt medlemskap. Löneökningar, arbetsvillkor och annat i kollektivavtalen gäller för alla.

– Det är en del av problemet, att så många drar nytta av fackets förhandlingsframgångar fast de inte är med.

Om prognoserna slår in beror till viss del på facken själva, konstaterar German Bender. Lyckas de rekrytera fler medlemmar i grupper där anslutningsgraden idag är låg kan trenden vända.

– Främst handlar det om unga och utrikesfödda som ofta finns i branscher som restaurang, detaljhandel och städ – grupper som växer på arbetsmarknaden framåt.

Även om siffrorna inte är bekymrande nu är de på väg åt fel håll och det är för sent att börja oroa sig för det om 15 år, betonar German Bender. I vissa sektorer är anslutningsgraden redan nere på nästan 30 procent.

– Vissa fackförbund borde vara väldigt oroliga och vidta åtgärder. Den som väntar för länge riskerar att hamna i en nedåtgående spiral som blir nästan omöjlig att bryta. Blir facken för svaga kan de inte leverera bra resultat till sina medlemmar, och anslutningsgraden sjunker ännu mer.

Förra året tappade fackförbundet Kommunal nästan 7500 medlemmar och medlemstalet är nu nere i 500 000. På årsstämman i slutet av maj slogs därför fast ett mål om att öka antalet till 600 000 på tio år. Med en normal omsättning innebär det att drygt 50 000 nya medlemmar måste värvas årligen.

– Vi kan inte skylla på någon annan, vilket har varit tufft för oss internt att erkänna. Men nu vänder vi ut och in på oss och driver ett massivt förändringsarbete, säger Johan Ingelskog, värvningschef på Kommunal.

Lägst är organisationsgraden hos de med en tidsbegränsad anställning och som inte har en relevant utbildning för sitt arbete. Kommunal försöker därför ändra fokus och bli mer relevanta för dem.

– Det handlar om att skapa möjligheter för dem att utbilda sig i arbetet, och att försöka konvertera osäkra anställningar till trygga och kunna löneförhandla för dem på ett annat sätt.

Enligt Arena Idés rapport är organisationsgraden bland anställda i åldern 16–24 år bara 35 procent, och Johan Ingelskog konstaterar att Kommunal behöver jobba hårt med att bli mer modernt.

– Många unga är positiva till facket men de upplever inte att vi är så moderna som de förväntar sig. Därför utvecklar vi nu verksamheten så att den blir mer digital. Det ska vara enkelt för medlemmarna att betala, byta fackförbund och få bra service.

Samtidigt visar rapporten från Arena Idé att förändringen är mest dramatisk bland utrikes födda arbetare. 2006 var siffran för både inrikes och utrikes födda arbetare 77 procent. I dag är 63 procent av de inrikes födda med i facket men bara 49 procent av de utrikesfödda. Kommunal ska därför lägga upp en plan för hur förbundet bättre ska förklara vad en svensk fackförening gör, förklarar Johan Ingelskog.

– Nyanlända har ofta en annan bild av facket. Där finns en stor potential med tanke på att offentlig sektor kommer att anställa många av dem de närmaste åren.

Även om facken söker felet för utvecklingen hos sig själva, är trenden inte unik för Sverige, enligt Stefan Koskinen, förbundsdirektör för Almega Tjänsteföretagen. Samma sak händer i övriga Europa.

– Vi är mer individualistiska än vad i har varit och det handlar inte bara om viljan att gå med i facket. Det märks på flera håll i samhället, i fotbollsföreningen eller på bostadsrättsföreningens årsmöte.

För att kollektivavtalen ska bli mer attraktiva för unga behöver de moderniseras genom att öppna mer för individuella överenskommelser, påpekar han.

– När världen blir mindre kollektiv måste mer flyttas till relationen chef-medarbetare. För unga idag är det självklart att få diskutera sin lön med chefen. Ska vi behålla modellen måste vi släppa en del av det kollektivistiska.

Täcker inte modellen arbetsmarknaden tillräckligt väl för att parterna ska kunna avtala saker på egen hand finns det en risk att lagstiftare i Sverige eller EU konstaterar att det måste regleras med lagar. Och det vill varken fack eller arbetsgivare.

– En sjunkande organisationsgrad gör självklart modellen svagare – det är en modell under press.

En fråga som Almega diskuterar med sina motparter är att modellen bygger på att det finns lokal facklig representation och att förhandlingar i första hand sker lokalt.

– Men finns det inga medarbetare som är beredda att ta på sig ett sådant uppdrag haltar modellen. Det är svårt att förhandla om det inte finns någon att förhandla med, säger Stefan Koskinen.

Läs rapporten från Arena Idé här