Inre marknaden firar 30 år

Det hör till den mänskliga tillvaron att vi tar många saker för givna. På ett väl fungerande kontor tänker vi sällan på att det finns en person som ligger steget före och ser till att det alltid finns papper i skrivaren. I bästa fall tänker vi ordentligt på det när det är dags för den personen att sluta sitt arbete och bli avtackad.

Tar man klivet ut i samhället tar vi i allmänhet för givet att det ska finnas blyertspennor att köpa där det finns butiker, och att de inte ska kosta mer än några kronor styck, utan att tänka på att det krävs samarbete mellan tusentals personer på flera kontinenter för att tillverka en blyertspenna.

Sådant samarbete är i sin tur beroende av politiska förutsättningar, inte minst friheten att handla över nationsgränser på någorlunda lika villkor oberoende av på vilken sida av gränsen man befinner sig. I år är det 30 år sedan EU:s inre marknad kom till. När TN intervjuar några experter om dess betydelse kommer samtalen flera gånger in på att det är lätt att ta de allra viktigaste sakerna för givna.

– Jag brukar säga att Europeiska unionens historiska uppgift var att göra krig mellan europeiska länder omöjligt. Då har en del sagt att ”men det är väl ändå omöjligt att tänka sig idag?”. Ja just det, det var ju syftet att det skulle bli omöjligt!

Orden är Gunnar Hökmarks, tidigare Europaparlamentariker för Moderaterna, idag ordförande i tankesmedjan Frivärld och primus motor för Måndagsrörelsen, som 1990-91 samlades varje måndag till stöd för befrielse av de baltiska länderna och idag samlas varje vecka till stöd för Ukrainas rätt att vara ett fritt land.

Anna Stellinger, chef för internationella och EU-frågor, kommer också in på att ta saker för givet, när det gäller det ganska dåligt uppmärksammade firandet av 30-årsjubiléet:

– Det är svårt att skapa ett engagemang för den inre marknaden. Det är något som bara är.

Som princip är den inre marknaden mycket äldre än 30 år. Redan i Romfördraget 1957, som låg till grund för bildandet av den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG), var en huvudprincip att samarbetet skulle skapa en gemensam marknad byggd på ”fyra friheter” – fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Under flera decennier hände dock inte särskilt mycket med de handelsbarriärer som fanns mellan länderna i form av olika produktstandarder och skiftande nationella regleringar.

Klåfingrigt EU?

På Margaret Thatchers initiativ gjordes på 1980-talet ett försök att relansera idén om en gemensam marknad, mot bakgrund av att de europeiska länderna börjat hamna på ekonomisk efterkälke till resten av den utvecklade världen. Initiativet togs väl emot av den Jacques Delors-ledda Europeiska kommissionen vilket ledde fram till bildandet av nya, kraftfullare, överstatliga beslutsmekanismer och en lång lista av reformer som skulle genomföras senast den 31 december 1992. Den 1 januari 1993 relanserades såväl den Europeiska Gemenskapen (EG) som den inre marknaden.

När Sverige diskuterade medlemskap i EG var det mycket fokus på den överstatliga klåfingrigheten. Varför ska Bryssel bestämma hur böjd en gurka ska få vara för att få säljas i Sverige? Gunnar Hökmark, som i allra högsta grad deltog i diskussionen då, kommer även idag in på bilden av EU:s klåfingrighet när han ska förklara hur avgörande det som hände för 30 år sedan var:

– Det finns ingen som har reglerat hur gurkor och bananer ska se ut. Däremot har vi fått en gemensam klassning. I alla tider har partihandeln haft olika klasser för gurkor och bananer. Ska du ha gurka till en sallad så är de långa och raka. Ska du lägga in dem i ättika så duger en annan typ av gurka. Det finns olika klasser och då är det ju bra om man har samma klassning över hela Europa. Det innebär inte att någon har reglerat hur bananer ska vara, men det innebär att man har skapat en ”level playing field”. Och om vi höjer oss från bananernas nivå [här lämnar Hökmark, på sitt sedvanliga manér, utrymme för lågmält fnissande] så innebär detta att en gemensam marknad får sin kraft genom att man har samma regler för medicinsk utrustning, elektriska komponenter och kemikalier, som är så enormt avgörande för hela industrin.

– När en del säger att problemet är att EU har reglerat någonting, då glömmer de att alternativet vore 30 nationella regleringar (inklusive EES-länderna). 30 nationella regleringar för elektrisk utrustning, kemikalier, bilars utsläppsnivåer och hela fältet av saker som vi inte tänker på för att vi tar dem för självklara… Det hade varit förödande för ekonomin.

Idag beskriver EU:s institutioner den inre marknaden som en av EU:s största framgångar, och det är svårt att säga emot det. Utan rivandet av handelshinder mellan EU:s länder hade frihandeln i vår del av världen varit mycket mer begränsad, inte bara på kontinenten. Hökmark påpekar att även Norden har blivit mer integrerat tack vare EU:s inre marknad. Och det hade inte kunnat finnas samma intensitet i de ekonomiska relationerna mellan Europa och omvärlden om inte den inre marknaden kommit på plats. Europa hade haft svårt att sätta tryck bakom orden i geopolitiska diskussioner med andra stormakter, om länderna hade varit lika ekonomiskt uppdelade som de var före 1990-talet.

Världens mest framgångsrika frihandelsavtal

Anna Stellinger kallar det för ”både världens mest framgångsrika frihandelsavtal – det djupaste och bredaste som finns i världen – och grunden till fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Det är både ett integrationsprojekt och en ekonomisk framgång.”

Gunnar Hökmark:

– Den inre marknaden har skapat en rörlighet för människor och varor och tjänster som vi tar för givet, så pass att vi stör oss på de hinder som finns kvar. Och det är ju egentligen en framgång för den inre marknadens idé. Det vill säga, det man kritiserar den inre marknaden för är det som ännu inte blivit färdigt eller fullföljt.

I svaren kan man läsa in att glaset kan ses som både halvfullt och halvtomt. Om man ser det som ett frihandelsavtal så är det otroligt framgångsrikt – och otvetydigt en ekonomisk succé – men jämför man det med andra stora marknader, såsom USAs, så hamnar de stora kvarstående hindren i förgrunden. Den engelska termen ”single market” riskerar att sätta förväntningarna för högt, medan ”den inre marknaden” är något man kan jobba med att utveckla.

Anna Stellinger tycker det är viktigt att förstå att den inre marknaden är en process:

”Den inre marknaden är aldrig klar. Den ska ju firas på alla sätt, eftersom den gjort Europa rikare och mer stabilt. Men vi kan sedan inte lägga armarna i kors och fortsätta som tidigare. Tjänsteområdet är ett område där EU behöver göra en ”push”. Där finns mycket nationell särreglering.”

Konkurrenskraft på agendan

Anna Stellinger anser att Sverige, under det nuvarande ordförandeskapet, har lyckats med en sak som är tätt förknippad med den inre marknaden. Nämligen att lyfta upp frågan om konkurrenskraft på agendan igen. EU-kommissionen presenterade ett ”single market”-meddelande i mars i år som hon menar var en relativt blygsam genomgång av redan befintliga saker, medan den konkurrenskraftsagenda som Sverige medverkat till att ta fram har bra förutsättningar att göra skillnad. Det är en konkret agenda, med sikte bortom 2030, som täcker in behovet av att ta bort hinder på EU:s inre marknad, infrastruktur, mer forskning och innovation, frihandelsavtal, regelförenklingar och regelförbättringar och tillgång på energi.

– Den agendan handlar om allt som vi vet behövs men som är svårt att samla politiskt engagemang kring, som också kan ses som svar på Bidens Inflation Reduction Act (IRA). Sverige har fått med sig de övriga länderna vilket har lett fram till att nu har kommissionen lagt fram ett förslag om konkurrenskraft på agendan, som kommer att följas upp, och som kommer kunna vara en blåslampa både på länderna och kommissionen själv.

– Man har lyckats lyfta konkurrenskraftsfrågan, som kanske är politiskt lättare att få stöd för än något generellt kring ”den inre marknaden”. EU har inte haft fokus på konkurrenskraft på mer än tio år. Och om man då tänker på vad som behövs i en skakig omvärld och skakig ekonomi så är det såklart ett problem att EU inte haft något riktigt fokus på den enormt centrala frågan. Den nya agendan är vår största möjlighet just nu att sätta tillväxt, produktivitet och konkurrenskraft högst upp på EU-agendan, där den hör hemma. Det är verkligen hög tid, säger Anna Stellinger.

En stark inre marknad är EU:s USP (Unique Selling Point), enligt Stellinger. Det är den som ger Europa en större geopolitisk tyngd.