”Rädda svensk forskning från stagnation”

Regeringen har aviserat en kraftig ökning av anslagen till forskning under de kommande åren. Det är mycket välkommet. Sverige befinner sig i en hård internationell konkurrens om investeringar och talanger. Att våra akademiska miljöer ska bli ett starkare nav för dynamisk kunskapsutveckling och tillväxt är en förhoppning som delas av de flesta företag, akademiker och beslutsfattare.

Ökade resurser ger oss nu möjligheter att stärka svenska universitet och högskolor. Samtidigt är utmaningarna många. Vi vill framför allt peka på tre oroväckande trender:

• Jämfört med USA har Sverige hamnat rejält på efterkälken. Från att ha legat på samma nivå för tjugo år sedan har delstater som Kalifornien och Massachusetts idag en forskningsintensitet som är mer än dubbelt så hög som Sveriges mätt som andel av BNP. Dessutom är kvaliteten på forskningen är högre. Vårt land har alltså ett stort behov av såväl ökade investeringar som kvalitetshöjande reformer.
• Det svenska forskningssystemet lider av ett effektivitetsproblem. Sedan millennieskiftet har de statliga anslagen till forskning på universitet och högskolor fördubblats. Antalet professorer har ökat med 60 procent. Denna expansion har inte inneburit ett kvalitetslyft och de politiska strukturreformerna har lyst med sin frånvaro.
• Sjunkande forskningsproduktivitet är en global utmaning. Utan förändring riskerar vi en forskningskris och stagnerad kunskapsproduktion. Under efterkrigstiden har antalet publicerade artiklar ökat exponentiellt. Samtidigt har andelen artiklar med stort genomslag sjunkit med över 90 procent (”Papers and patents are becoming less disruptive over time”, Nature, 2023). Sverige och världen behöver tänka nytt kring hur vi både finansierar och genomför forskning för att undvika en framtida stagnation.

Sverige behöver nu möta utmaningarna och klara av att både satsa och effektivisera på samma gång. Att mäta kvalitet och produktivitet i forskning är inte enkelt. Men det är inte ett argument för att låta bli, eller för att fördela skattepengar utan hänsyn till dessa faktorer. Regeringen behöver agera för att vända utvecklingen.

Den viktigaste effektivitetsdrivande reformen är ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor. Lärosätenas direkta anslag för forskning bör i högre grad fördelas efter prestation. Idag sker fördelningen utan hänsyn till utfall. Prestationsbaserade basanslag på lärosätesnivå kompletterar de externa forskningsmedlen från forskningsråden som fördelas på forskarnivå.

Ett nytt anslagssystem bör bygga på transparenta indikatorer som fångar upp excellens, relevans och nytta med en viktning som skapar rätt drivkrafter för en tydligare profilering. 20 procent av basanslaget bör omfördelas vart fjärde år.

Forskningssystemets funktion och effektivitet påverkar i hög grad utfallet av andra nödvändiga investeringar. Det handlar bland annat om viktiga innovationer inom energiområdet och för klimatomställningen. Behovet av samhällsutvecklande kunskap och kompetens är mycket stort.

Sverige bör, på samma sätt som bland annat Tyskland och Finland, sätta ett ambitiöst och långsiktigt politiskt mål för ökade forsknings­investeringar. På tio års sikt bör FoU-investeringarna öka till minst 4 procent av BNP, från dagens dryga 3 procent. Ett skarpt politiskt mål, kombinerat med effektivitetshöjande reformer, skulle skicka en viktig signal och öka Sveriges attraktionskraft för utländska direktinvesteringar i forskning.

Effektivitetsfrågan är central för att stärka Sverige som forskningsnation. I höstens forskningsproposition har regeringen chansen att rädda svensk forskning från stagnation och lägga grunden för Sveriges framtida välstånd. Sverige har inte råd med ytterligare fyra år utan effektivitetshöjande reformer. Förväntningarna från näringslivet är höga.

Läs artikeln på Ny Teknik: Svenskt Näringsliv: ”Rädda svensk forskning från stagnation”