Önskelistan för ett frihandelsavtal med Storbritannien

Svenskt Näringsliv eftersträvar ett brett och djupt avtal med Storbritannien. Om ett sådant inte kan förhandlas fram i år hoppas vi att det kan ske senare, så fort som möjligt.

Vad är våra viktigaste önskemål i ett sådant avtal? 

Vi anser att avtalet, som ett absolut minimum, måste säkerställa att handeln blir helt tullfri och att det blir liberala ursprungsregler så att företagen kan fortsatt ha utländskt innehåll i sin produktion utan att tullbeläggas. Därutöver vill vi att ett omfattande samarbete mellan brittiska tullmyndigheter och deras motsvarigheter i EU, med utnyttjande av den senaste tekniken, kan utvecklas inom ramen för avtalet för att minimera tulladministrationen.

Men att minska problemen och kostnaderna direkt vid gränsen räcker inte. För att minimera risken för att produktkrav avviker från varandra, vilket kan leda till tidsödande och kostsamma processer för många företag, bör avtalet i så hög grad som möjligt sträva efter att Storbritannien även framöver behåller EU:s regelverk för varor. Detta är dock inte britterna inställda på att binda sig till, det går emot deras ambition att bli helt ”suveräna”. Men parterna bör i så fall ha ett omfattande regelsamarbete så att man, när det är möjligt, utvecklar produktregler som är så lika som möjligt.

Handel med tjänster är minst lika viktigt, inte minst för länder som Sverige och Storbritannien. Det hade varit idealiskt om parterna kunde behålla principen om ömsesidigt erkännande av varandras myndighetsbeslut så att en tjänst som lagligen kan saluföras i ett EU-land också kan saluföras i Storbritannien och vice versa. Även detta går britterna tyvärr inte med på då det begränsar deras suveränitet. I det läget är det ändå önskvärt att man lämnar bindande garantier för marknadstillträde i så många sektorer och som många leveranssätt som möjligt.

Det finns även en rad andra önskvärda inslag i ett avtal. Digitala handelshinder med krav på lokal datalagring och förbud att förflytta data borde helst hindras inom ramen för avtalet. Och i den mån det går bör parterna förhandla fram så stora och obyråkratiska möjligheter till personrörlighet, inklusive att utstationera personal, som möjligt. Vidare så bör det råda fortsatt garanterat och icke-diskriminerande tillträde till varandras marknader för offentlig upphandling.

Slutligen finns den svåraste frågan, den om ”level playing field”. Det finns en risk att Storbritannien, när de inte längre är bundna av EU, inför statliga subventioner till företagen, ändrar konkurrensreglerna eller sänker miljö- och arbetsrättsliga krav – vilket skulle skapa en ojämn spelplan till brittiska företags fördel. Det bör avtalet sträva efter att förhindra genom att få britterna att fortsätta tillämpa EU:s regelverk eller motsvarande på dessa områden. Om Storbritannien vägrar helt kan de inte beviljas fullständigt och garanterat marknadstillträde till EU. En balans mellan öppenhet och jämn spelplan måste hittas.