EU-rätten tas inte på allvar

Målet som EU-domstolen har yttrat sig över kom från en italiensk domstol. Frågan gällde om en italiensk lag som förbjuder all vinstdrivande verksamhet som består i förvaring av gravurnor, är förenlig med EU-rätten. Enligt den italienska bestämmelsen får gravurnor endast förvaras i hemmet hos de anhöriga eller på de kommunala gravkyrkogårdarna.

EU-domstolen konstaterar att en inskränkning av den fria rörligheten endast är tillåten om det finns tvingande skäl av allmänintresse. Italienska regeringen hade anfört att folkhälsa, behovet av vördnad för de avlidna, samt intresset av att skydda de moraliska och religiösa värdena som härskar i Italien är grund för att förbjuda vinstdrivande och icke-religiösa verksamheter. Denna åsikt delades inte av EU-domstolen som konstaterade att ett sådant intresse inte motiverar en inskränkning av den fria etableringsrätten. Domstolen skriver också att det finns mindre ingripande åtgärder för att uppnå detta mål, bland annat en skyldighet att se till att urnorna förvaras på liknande villkor som de kommunala kyrkogårdarna etc. Den nationella lagstiftningen är därför mer långtgående än vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda vördnaden för de avlidna.

Målet för tankarna till den så kallade Reepalu-utredningen och den efterföljande proposition som togs fram av regeringen. Svenskt Näringsliv påpekade både för utredningen och i remissvaret till regeringen att förslaget om vinstförbud för företag i välfärdssektorn strider mot EU-rättens grundläggande friheter. Det fanns inga tvingande skäl med hänsyn till ett allmänintresse att förbjuda vinstdrivande företag inom skola, omsorg och hälso- och sjukvård. Det gick att visa att de privata företagen presterade lika bra eller till och med bättre än de kommunala. Något slöseri med skattemedel var det heller inte fråga om eftersom de privata fick lika mycket eller mindre pengar än de offentliga. Det fanns också mindre ingripande åtgärder för att säkerställa eventuella skäl, till exempel genom att privata och kommunala aktörer omfattas av samma krav och förpliktelser.

Visserligen är tjänsten ”förvaring av urnor” inte är detsamma som exempelvis en LSS-tjänst men båda fallen handlar om rätten att få etablera en vinstdrivande verksamhet i en medlemsstat. EU-domstolen anser att EU-rätten har företräde trots att tjänsten inte riktar sig till medborgare i andra EU-länder.

EU-rätten var något regeringen tog lätt på i sin proposition som byggde på Reepalu-utredningen. På en halv sida avfärdades EU-rättens betydelse för vinstbegränsning utan närmare analys. Inte heller svarade man på remisskritiken. Detta är ett tecken på att inte EU-rätten inte tas på allvar. Detta är ett problem då de grundläggande principerna om fri rörlighet och etableringsfrihet på den europeiska marknaden är något i grunden mycket positivt för våra svenska företag.

Frågan aktualiserar också en annan frågeställning – räcker Lagrådet med sina begränsade resurser till? Är det inte dags att lyfta frågan om bildandet av en författningsdomstol i Sverige som kan granska regeringens föreslag utifrån våra grundlagar och EU-rätten?