Kapitalinkomstskatten behöver sänkas, inte höjas
I en intervju som återgivits i ett antal media efterlyser finansminister Magdalena Andersson ett skifte i den ekonomiska politiken. Andersson talar om ökade skatteinkomster och pekar ut kapitalbeskattningen. Till TT säger hon att ”vi har internationellt en väldigt låg kapitalbeskattning.” och att det behövs ”…en ökad progressivitet i skattesystemet och de som har stora kapitalinkomster behöver bidra mer”.
Men i själva verket har Sverige inte ”väldigt låg kapitalbeskattning”. Att höja den ytterligare skulle slå mot företagande, entreprenörskap och investeringar. Det är anmärkningsvärt att finansministern inte tagit del av sin egen expertgrupp ESO:s senaste rapport om skatter som konstaterar att den svenska nominella skatten på kapitalinkomster vid 30 procent är ”klart högre än OECD-snittets 17 procent”. En detaljerad och grundlig kartläggning som bekräftar detta finns i denna rapport. ESO-rapporten har en mängd förslag, somligt bra och annat som kan bli bättre , men där understryks också att det är angeläget att ha goda förutsättningar för företagande, risktagande och entreprenörskap.
Efter krisen behöver vi få fart på investeringar och tillväxt. Då är det helt avgörande med goda villkor för investeringar. Häromåret presenterade Svenskt Näringsliv en studie från forskningsinstitutet Ifo i München om konsekvenser av en sänkning av svensk kapitalinkomstskatt från 30 till 20 procent, inklusive motsvarande förändringar av andra nivåer. Studien visade att en lägre kapitalskatt bland annat skulle innebära 35 000 fler sysselsatta och 3,1 procent högre BNP. Effekterna drivs av att privata investeringar blir mer lönsamma och bedöms öka med över 6 procent. Sverige bör således överväga att sänka kapitalinkomstskatterna.
Faktum är att finansministerns hot i svepande ordalag om höjda kapitalskatter påverkar investeringsklimatet negativt. Villkor för investeringar och entreprenörskap måste vara långsiktiga och kapitalmarknaden är särskilt känslig.
Överlag behöver man vara försiktig med påståenden om hur förändrade skatteregler påverkar skatteintäkter. Våra egna svenska erfarenheter av att sänka skatter, särskilt skadliga skatter på arbete, entreprenörskap och ägande visar att det inte med nödvändighet betyder lägre skatteintäkter. Sedan millennieskiftet har vi i Sverige bland annat slopat skatterna på arv, gåvor och förmögenhet, infört jobbskatteavdrag, RUT och ROT, förbättrat entreprenörsbeskattningen samt sänkt bolagsskatten. Från år 2000 till 2016 har skatteintäkterna ökat med drygt 500 miljarder kr, realt dvs. justerat för inflationen. Samtidigt har skattetrycket minskat från nära 49 procent till cirka 43 procent. Även räknat per capita har skatteintäkterna ökat rejält under denna period, det rör sig om en ökning drygt 20 procent oavsett om man ser till hela befolkningen eller personer i arbetsför ålder (16-64).
Finansministern talar i intervjuerna också om ekonomiska klyftor och hävdar att OECD och IMF ”säger att ekonomisk ojämlikhet hämmar ekonomisk utveckling”. Påståendena torde nog härstamma från enskilda arbets- eller diskussionspapper, snarare än organisationernas officiella position. En mer nyanserad analys visar att sambanden mellan inkomstfördelning, dvs. ”(o)jämlikhet”, och tillväxt är oklara och olika forskare kommer till olika resultat. En återkommande bild är att ojämlikhet kan hämma tillväxt i fattigare länder som ofta har problem såsom bristande tillit, korruption och svaga demokratiska institutioner, medan det kan vara tvärtom i rikare länder. Skiljelinjen mellan fattiga och rika länder har bedömts gå vid en BNP per capita på ca 5 000-15 000 USD. Välståndsnivån i Sverige är flera gånger högre.
Ur medias rika rapportering från finansministerns senaste uttalanden kan också noteras en förhoppning om att få fler i jobb. Det är en önskan som är enkel att skriva under på. Att avstå från skatteskärpningar och istället gå mot en mer konkurrenskraftig kapitalbeskattning vore ett välkommet steg på vägen.
SKRIVET AVJohan Fall
