Alla måste bidra till välfärden

I hela västvärlden, och Sverige är inget undantag, står vi inför en demografisk utveckling där en allt större del av befolkningen utgörs av äldre. Många pensionärer är friska och aktiva, men allt fler lever också så länge att de under många år kommer behöva stort stöd från vård och omsorg. För att kommuner och regioner ska kunna möta de äldres förväntningar på hög kvalitet i såväl hemtjänst och särskilt boende som sjukvård måste alla som kan vara med och bidra till välfärden göra det. 

Samtidigt står många kommuner inför stora underhållskostnader i form av eftersatt infrastruktur och investeringsbehov i exempelvis nya skolor och förskolor för en växande befolkning.  

Vi har helt enkelt inte råd med en situation där stora grupper i yrkesverksam ålder under lång tid står utanför arbetsmarknaden. Den strukturella arbetslösheten skapar alltför höga kostnader i form av försörjningsstöd och andra bidrag. 

Den höga arbetslösheten i vissa grupper skapar också integrationsproblem. Fler behöver komma i arbete och bli en del av det språkliga och sociala sammanhang en arbetsplats innebär. Fler barn behöver se sin mamma och pappa gå till jobbet på morgonen. Normen, i alla delar av samhället, måste vara att vuxna människor försörjer sig själva och sina familjer. 

Det är därför positivt att Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring aviserat en stor bidragsreform, och införande av ett bidragstak, för att långvarigt arbetslösa ska byta bidragsberoende mot egen försörjning. De jobbskatteavdrag som genomfördes av de borgerliga regeringarna 2006-2014 sänkte trösklarna in på arbetsmarknaden. Sedan dess har arbetslinjen tyvärr urholkats. Nu måste den återupprättas. Regeringens ambition att under mandatperioden sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare är välkommen, liksom de aviserade högre aktivitetskraven för försörjningsstöd.   

Det ska alltid vara mer lönsamt att arbeta än att bli försörjd genom andras arbete. Skatter och ersättningar måste samverka på ett sådant sätt att arbete gynnas över passivitet.  

Höga ingångslönerna i kombination med den låga andelen jobb som inte kräver någon utbildning skapar höga trösklar för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. Etableringsjobben, som syftar till att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för nyanlända och långtidsarbetslösa, är en del av lösningen. Där får den enskilde en kombination av lön och statlig ersättning, så att den sammanlagda inkomsten motsvarar ordinarie kollektivavtals lägstalön. 

Det kommer att ta mycket lång tid att inkludera de grupper som står längst från arbetsmarknaden. För den som varken har språk- eller yrkeskunskaper kommer vägen att vara extra lång. Men vi måste återskapa normen att vuxna människor som kan arbeta och försörja sig själva också ska göra det. Det är avgörande för att vi ska ha råd med vår välfärd.