Kompetens- och försörjningsparadoxen är förlamande för konkurrenskraften

När vi följer individerna bakåt i tiden visar det sig att 57% inte varit självförsörjande något år sedan 2015 – alltså drygt 700 000 individer. Det innebär i praktiken att 38,5% av Sveriges befolkning stod för sin egen och andras försörjning år 2020. Samtidigt har vi en utbredd kompetensbrist som drabbar företags tillväxt. Efterfrågan på arbetskraft är trots det ekonomiska läget stor på sina håll, men trots att företag söker med lykta efter sökande så ekar brevlådorna tomma.

I Svenskt Näringslivs Företagarpanel (2021) så uppger 75% av företagen i Västmanland att det största hindret för nyrekrytering är att det är svårt att hitta erfaren personal. I Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät (2021) så visar det sig även att 5 av 10 rekryteringsförsök misslyckas helt. Ett dagsfärskt exempel är att en företagare i Västmanland uppger att han fått ett 30-tal sökande till ett jobb genom Arbetsförmedlingen – men att samtliga efter att ha fått möjligheten att börja arbeta ändå tackade nej. Ett annat exempel från ett industriföretag i länet är att de tvingats börja rekrytera före detta personal, i pensionsåldern, för att ha tillräckligt många händer inne i verksamheten. Detta trots att arbetsuppgifterna beskrivs som ”enkla och attraktiva i relation till den lön vi erbjuder” och att inga förkunskaper krävs. Ett annat företag i samma del av länet uppger att de ”tagit bort krav på att kunna läsa och skriva”, med ambitionen att hitta en person som är beredd att börja jobba.

De samhällsekonomiska kostnaderna av att individer i arbetsför ålder inte kan försörja sig själva är betydande. Svenskt Näringsliv har tidigare beräknat att de statsfinansiella kostnaderna av att så många inte kan försörja sig själva uppgår till cirka 270 miljarder kronor per år.

Fortsättningsvis finns det två vägar att gå för att hantera de som befinner sig långt från arbetsmarknaden och som så har gjort under en lång tid – antingen låta dem leva på bidrag eller införa aktivitetskrav. Aktivitetskrav kan exempelvis vara en modern version av beredskapsjobb och är en tydlig signal att alla som kan skall bidra till samhället. De ekonomiska och sociala kostnaderna av att dessa personer lever på bidrag under merparten av sitt arbetsliv är mycket stora, men det är också uppsidan om de kommer i arbete. Det får aldrig kännas enklare eller mer bekvämt att leva på bidrag än att gå till en arbetsplats. Det är genom arbete som individen kan tillgodogöra sig färdigheter som gör att de återigen kan bli anställningsbara.

Utanförskap är dåligt för individen och kompetensbrist är dåligt för företagen. Ljusglimten är att det finns reformer att genomföra för att stärka svensk konkurrenskraft:

1.    Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete.

Minskade bidrag behöver kombineras med reformering av arbetsmarknadsinsatser och en förbättrad kompetensmatchning på arbetsmarknaden. Ett tydligt exempel är att ett hushåll med två sammanboende föräldrar med ett barn har en uppsida på 350 kronor om en av föräldrarna börjar arbeta. Incitamentet att gå från bidrag till arbete behöver bli större genom att bidragsnivåerna blir lägre i kombination med att incitamenten för företag att anställa personer med låg eller ingen arbetslivserfarenhet ökar.

2.    Matchningen på arbetsmarknaden behöver förbättras.

Privata leverantörer av matchningstjänster behöver få ett utökat uppdrag. Enligt en rapport från Almega (2022) fick 51% av de som deltog i Rusta & Matcha, som är en arbetsmarknadsinsats utfärdad av Arbetsförmedlingen men som genomförs av privata leverantörer, ett jobb eller en utbildning efter 90 dagar – vilket jämfört med andra arbetsmarknadspolitiska insatser är ett mycket bra utfall.

3.    Etableringsjobben är ett viktigt steg på vägen.

Etableringsjobben innebär en kraftig minskning av företagens arbetskraftskostnader eftersom arbetsgivaren endast behöver betala en arbetskraftskostnad på cirka 9 000 kronor i månaden, vilket kan jämföras med 30 000 kronor i månaden för en heltidsanställd till den lägsta förhandlade ingångslönen. Denna åtgärd kan därmed leda till att företagen i ökad omfattning är villiga att ta de risker det upplevs innebära att anställa någon som varit utanför arbetsmarknaden under en längre tid.

4.    Utbildning anpassad till företagens rekryteringsbehov.

Sverige behöver fler satsningar på korta yrkesutbildningar som också matchar näringslivets behov av arbetskraft. Tempot på satsningar relaterade till yrkesutbildningar behöver skalas upp med slutmålet att fler ska bli självförsörjande. Företagen är den viktigaste integrationsmotorn i samhället. Utbildning och kompetens som är efterfrågad av företagen måste vara kärnan i integrationspolitiken.

Att flera företag skriker efter personal och kompetens samtidigt som andelen personer i Sverige som är i arbetsför ålder men inte kan försörja sig själva med råge stigit över 1 miljon personer går inte att kalla för någonting annat än en kompetens- och försörjningsparadox. Reformerna som behöver komma på plats är ingenting som sker med en handvändning. Det kommer att ställa höga krav på politiken, civilsamhället, opinionen och verkställande instanser. Samtidigt är det fullständigt avgörande. Inte bara för enskilda individer och företag – det är också avgörande för svensk konkurrenskraft idag och om ett, två och tre decennier. Företagen sitter på lösningarna, men politiken måste ge rätt förutsättningar för att lösningarna ska kunna bli verklighet.