Låt arbetslinjen gå först

En stor del av grundproblemet för många företag är att för få människor har de kompetenser som näringslivet efterfrågar. Sverige har i allra högsta grad en brist på högkvalificerad arbetskraft. Ingenjörer, tekniker, utvecklare och elektriker är bara några av de yrken som det råder extrem brist på. Det blir inte minst tydligt när man ser de volymer av arbetskraft som företag hittar internationellt, med hänvisning till att den inhemska arbetskraften med rätt kompetens redan är i sysselsättning.

Med det sagt kan man inte vifta bort övrig problembeskrivning efter att ha konstaterat att Sverige har en stor brist på högkvalificerad kompetens. För så enkelt är det inte.

Jag har tidigare kommenterat kompetens- och försörjningsparadoxen i Sverige. Artikeln berör fyra centrala reformer för att stärka arbetslinjen och således på sikt ge näringslivet förutsättningarna att stärka svensk konkurrenskraft genom att fler kommer i arbete. Sedan dess har en av reformerna, etableringsjobben, efter regeringens höstbudget blivit redo för utrullning. Någonting som artikeln däremot bara rör vid som ytligast är delar av den attityd som arbetsgivare möter hos potentiella medarbetare på daglig basis. Låt mig ta några exempel.

En företagare i Köping söker fyra nya medarbetare där kraven är att den sökande ska ha körkort, kunna det svenska språket och kunna hantera e-post. En annan företagare i samma del av länet söker ett tiotal nya medarbetare och uppger att man ”tagit bort krav på att kunna läsa, skriva och räkna”, med ambitionen att hitta några personer som är beredda att börja jobba. Gemensamt för dessa företagare är att huvudregeln är närmast noll sökande. Än värre är att de får sökande som kommer på en följande arbetsintervju, erbjuds arbete för att sedan tacka nej.

”Jag sökte bara för att jag måste, jag vill egentligen inte jobba” menar flera företagare att man ofta får höra efter att ha erbjudit sökande jobb. Dessa vittnesmål sätter fingret på någonting annat som inte handlar om bristen på eftertraktad högkvalificerad kompetens. Vittnesmålen innebär att det tyvärr inte alltid lönar sig för individen att gå från bidrag till arbete, och den ekonomiska kalkylen tillåter samtidigt en attityd som går stick i stäv med arbetslinjen.

I Västmanland och inom dess pendlingsbara närområde finns drygt 1 500 lediga jobb som inte har något krav på tidigare utbildning. Om ett företag inte kan anställa den personal de behöver begränsar det i bästa fall företagets potentiella tillväxt och i värsta fall innebär det att företaget inte kommer att finnas kvar. Ett jobb leder till fler jobb och ökar chanserna för de som står långt ifrån arbetsmarknaden att komma in. För individen ger arbete en chans för utveckling, tillgång till viktiga rutiner och gemenskap – utöver en egen försörjning. De samhällsekonomiska kostnaderna av att individer i arbetsför ålder inte kan försörja sig själva är betydande. Svenskt Näringsliv har tidigare beräknat att de statsfinansiella kostnaderna av att så många inte kan försörja sig själva uppgår till cirka 270 miljarder kronor per år.

Politiken måste göra upp med här. En gång för alla så måste arbetslinjen gå först. Att ta ett arbete och bidra till vårt gemensamma måste i största möjliga utsträckning vara det bästa långsiktiga alternativet. Inte bara för ett enskilt företags skull – utan för hela Sveriges skull.