Fackens krav högre än 4,4 procent − ”Väldigt bekymmersamt”

När Facken inom industrin ställde sina krav inför den kommande avtalsrörelsen var det en historiskt hög siffra de presenterade. Inte någon gång under Industriavtalets drygt 25-åriga historia har facken begärt 4,4-procentiga löneökningar. Och under de år som Industriavtalet har funnits har de faktiska löneökningarna landat på drygt två procent per år.

− Våra ekonomer, olika branscher, regeringen och andra bedömare – och facken – målar 2023 i dystra ekonomiska färger. Det kommer en lågkonjunktur och vi pratar om hur vi ska undvika att den blir för djup. Utifrån det perspektivet är det förvånande att facken ställer det högsta kravet de har gjort sedan Industriavtalet kom till. Det är svårt att få ihop hur de kan göra det när de samtidigt säger att ekonomin kommer att bli sämre, säger Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl.

Men kravet är högre än så. LO vill utöver de vanliga löneökningarna se en låglönesatsning, för dem som tjänar under 27 100 kronor. Men i praktiken innebär inte kraven att de som de facto har lägst löner är de som kommer få ta del av låglönesatsningen, förklarar Mattias Dahl. I själva verket innebär det bara att företag som har många anställda med en lön på under 27 100 tvingas till en högre procentsats att fördela. Vissa företag skulle kunna få procentsatser på uppemot 5,2 procent.

− Fackens krav har ingenting med vad en enskild person ska få i löneökning att göra. Låglönesatsningen syftar till att den så kallade potten, det vill säga den summa som en arbetsgivare eller arbetsgivarna på ett visst avtalsområde är skyldiga att betala för att följa det ingångna avtalet. Men det säger ingenting om hur den påsen pengar ska fördelas, säger Mattias Dahl och fortsätter:

− Den som tjänar 27 100 kronor kan få betydligt mindre – eller mer – allt beroende på hur löneökningarna fördelas på det företag som personen jobbar på. Och det beror ju på vilket avtal företaget har, hur arbetsgivaren värderar arbetsinsatser och annat. LO:s låglönesatsning är inte en satsning på en särskild individ, utan det är en satsning för att få upp potten.

Vad innebär det för företagen?
− Det innebär att de inte längre har ett märke att förhålla sig till. Det blir inget märke eller väldigt många märken. Då spricker systemet och det är ett hot mot den svenska modellen, säger Mattias Dahl.

− Det blir mer krångligt och osäkert. Det i sin tur kommer att leda till kompensationskrav.

Mattias Dahl menar att genom att en grupp får högre löneökningar, så riskerar det att höja andra gruppers krav i kommande avtalsrörelser.

− Då leder det till att vi får igång den lönedrivna inflation som vi absolut inte vill ha.

Ökad arbetslöshet

Mattias Dahl konstaterar att det är servicebranscher som till exempel restaurangbranschen och handeln som riskerar att drabbas hårdare än alla andra.

− Det är ju branscher som har haft det otroligt tufft under pandemin. Och nu skulle de alltså i en lågkonjunktur få betala mer än alla andra. Det säger sig självt att det är väldigt bekymmersamt.

Hur skulle det påverka arbetsmarknaden?
− Det vet man inte, men om man tittar historiskt, så ser vi att det kommer att leda till att färre människor kommer i arbete. Om vi sänker konkurrenskraften i Sverige så får vi ökad arbetslöshet och utanförskap.

− För höga lönekrav riskerar att leda till en ond cirkel. När företag som anställer dem som står långt ifrån arbetsmarknaden inte längre kan anställa, så förlorar samhället på det. Det är svårt att hitta en vinnare, varnar Mattias Dahl.