Brexit: prognoser för 2020

”Detta är inte slutet. Det är inte ens början till slutet. Men kanske är det slutet på början.”

Churchills bevingade citat från andra världskriget är nog en ganska träffande beskrivning av Brexit efter Boris Johnssons valseger. Av allt att döma kommer ett utträdesavtal att träda ikraft 31 januari. Då går också startskottet för förhandlingarna om vilken relation Storbritannien ska ha med EU framöver.

Vad har vi då att se fram emot? Utträdesavtalet ser till att det blir en övergångsperiod fram till december 2020 då allt utom Storbritanniens deltagande i EU:s beslutande organ förblir som vanligt. Därefter är tanken att ett handelsavtal, som utgör kärnan i regleringen av den framtida relationen, ska finnas på plats och vara godkänt av det brittiska parlamentet, Europaparlamentet och EU:s 27 medlemsstater.

I praktiken innebär det här att ett färdigförhandlat avtal behöver finnas på bordet i början av hösten för att man ska hinna med den ratificeringsprocessen innan årsskiftet. Det finns möjlighet till förlängning, men då måste parterna vara överens.

Huvudfrågan är om Storbritannien kommer att ligga nära EU och EU:s inre marknad eller om man kommer gå sin egen väg. Med andra ord, ska vi skiljas som nära vänner eller bryta helt eller delvis. Och det i sin tur beror på hur stor del av EU:s regler Storbritannien kan tänka sig att följa.

Här finns många olika drivkrafter.

Att uppemot hälften av brittiska befolkningen är för ett fortsatt medlemskap skulle tala för en nära relation. Liksom att ett för stort gap till EU skulle kunna späda på redan starka strömningar för självständighet i Skottland och Irland. Näringslivet lär också trycka på för att få så friktionsfri handel med EU som möjligt.

I andra vågskålen ligger hela Brexitretoriken, som gått ut på att britterna ska vara helt självständiga gentemot EU och som Boris Johnsson varit en ledande företrädare för. Men också bland annat USA, som, för att gå med på ett frihandelsavtal, lär ställa krav som är svårförenliga med nära tillträde till den inre marknaden för Storbritannien. Och det gäller nog inte bara USA:s intressen att få sälja genmodifierade grödor och klorintvättade kycklingar.

En joker i leken är också hur olika nationella intressen på EU-sidan kommer att spela in. Om inte alla 27 medlemsstater ratificerar avtalet blir det inget. I färskt minne finns hur Belgiens delstat Valloniens parlament tvingade fram ändringar i frihandelsavtalet med Canada för att det skulle kunna godkännas. Det enda som kan sägas säkert är att den hittillsvarande enigheten på EU-sidan kommer att sättas på stora prov.

Slutligen har vi tidsaspekten. Det är helt orealistiskt att ett genomarbetat skräddarsytt frihandelsavtal ska kunna vara färdigt och antaget under året. Samtidigt har Boris Johnsson varit tydlig med att han inte kommer begära en förlängning och har till och med lagstiftat mot detta på den brittiska sidan. Tanken med det torde väl vara att stärka Storbritanniens svaga förhandlingssits gentemot EU. Hur effektivt det kommer att vara kan dock ifrågasättas, då kostnaderna för en avtalslös Brexit – som drabbar alla – kommer vara störst för Storbritannien.

Då kvarstår antingen ett mycket enkelt handelsavtal som tillförsäkrar nolltullar och inte mycket mer, eller att planka en färdig avtalsmodell. I det förstnämnda fallet skulle man – kanske – slippa att behöva få godkänt från alla enskilda medlemsstater, men å andra sidan skulle ett stort antal frågor behöva regleras i nya avtal. Problemet med det sistnämnda är bara att alla tillgängliga modeller – Norge, Turkiet, Canada – har av olika skäl redan sågats av britterna.

Och så har vi förstås alternativet att Storbritanniens kraschar ut ur EU utan handelsavtal nästa nyårsafton.

Välkommen till ytterligare ett år med följetongen Brexit.