Vi behöver en innovationernas Florence Nightingale

Florence Nightingale har de senaste åren varit högaktuell. Hon blev berömd för sina insatser under Krimkriget, ett område som även nu är hårt drabbat av krig. Under pandemin blev vi uppmanade att tvätta händerna noga, något som hon var en av de första att förstå betydelsen av. Hon är också värd att lyftas som en kvinnlig innovatör när det gäller kommunikation. För att få folk att förstå betydelsen av de, egentligen ganska enkla, åtgärder hon ville att de skulle göra skapade hon nya sätt att redovisa statistik på. Vi har henne att tacka för bland annat cirkeldiagrammen.

Hon är också högaktuell därför vi i Sverige behöver en innovationernas Florence Nightingale. Varför? Hon behövde kämpa hårt, och rent av bråka, för att få folk att göra något som vi idag ser som självklart. Hennes enkla påpekande var att om åtgärderna inte vidtas dör människor som annars kunnat överleva sina skador.

I Sverige är vi i en liknande situation när det gäller innovationer och immaterialrätt. Det är visserligen inte så att människor dör för att vi är dåliga på att se immaterialrättens betydelse för att få utväxling på innovation. Det som däremot händer är att företag inte startas, inte får investeringar, inte växer och kanske rent av dör på grund av detta.

Är det en överdrift att företag dör? Nej. Ett exempel är att startups som har registrerat både patent och varumärke har 10,2 gånger högre sannolikhet för att säkra finansiering. Korrekt hanterade immaterialrättigheter kan alltså vara det som attraherar investerare. Startups utan investerare kan ha betydligt svårare att växa eller ens överleva.

Små och medelstora företag som använder sig av möjligheten att till exempel registrera ett varumärke kan också ofta se en positiv effekt när det gäller intäkterna. I en stor studie visades häromåret att de små och medelstora företag som hade någon registrerad rättighet (patent, varumärke eller design) hade i medeltal 68 procent högre intäkter per anställd. Det är alltså en tillväxtmotor av rang.

Men om det nu finns ett så bra verktyg borde väl alla små och medelstora företag titta närmare på dessa möjligheter? Nej, det är här problemen börjar. Svenska små och medelstora företag ligger under EU-snitt när det gäller att exempelvis registrera ett varumärke. Det är inte ens nio procent av dessa företag som tagit steget att lägga 2 400 kronor på en rättighet som gäller i tio år. Till och med för det minsta företag handlar det om en summa mindre än kaffekassan. En investering som kan ge mångfalt bättre möjligheter till intäkter. Det är dessutom så att det faktum att svenska små och medelstora företag är sämre på att arbeta aktivt med de här frågorna än motsvarande i många andra EU-länder får effekt på Sveriges ekonomi.

I Sverige tycks det som om många har en blind fläck när det gäller immaterialrätten. De missar därför möjligheter som de annars kunnat få. De missar också att vidta åtgärder som kan minska problem längre fram.

För att ge några konkreta exempel. För en tid sedan besökte jag ett välrenommerat svenskt lärosäte. De har ett lika välrenommerat innovationskontor som har en struktur för sitt arbete som inte är värt något annat än en fin guldstjärna. Vid besöket pitchade nio olika startups. Alla nio hade tagit fram loggor och talade om sina verksamheter utifrån varumärken de valt. Några av dem hade en bit kvar till marknadsintroduktion, några av dem hade redan börjat kommersialisera. Hur många hade tagit steget att göra en varumärkesregistrering? Noll. Inte ens de som hade börjat marknadsföra sig gentemot konsumenter hade tagit steget. Vad värre är: Ingen av dem hade tagit steget trots att de alltså skulle pitcha till potentiella investerare och samarbetspartners. Det tycks således saknas insikt i frågans betydelse. Det saknas också uppföljning på om åtgärder vidtas.

En del av problemet är hur illa dagens utbildningar är utformade för kunskapsekonomins behov. Trots att det i många yrken är olika immaterialrättigheter som är det som lägger grunden för att verksamheter kan drivas och försörja inte bara en person utan många. En bransch som kretsar kring rättighetshantering är dataspelsbranschen. Ändå får de som utbildar sig till spelutvecklare sällan lära sig något om vare sig upphovsrätt eller varumärkesrätt. Musikbranschen kretsar i huvudsak kring upphovsrätt, ändå kan man utbilda sig till musikproducent och inte lära sig skriva upphovsrättsliga avtal. I vissa ingenjörsutbildningar ingår moment om immaterialrätt, men i många får studenterna inte lära sig vilka åtgärder som bör vidtas när. Detta vare sig något ska vara en del av öppen innovation eller om något ska skyddas.

Ett annat problem är det stöd som ges till innovatörer och entreprenörer. Innovationskontor och liknande kan vara bra på att ge stöd kring kommersialisering, men det är inte alltid de har kompetens nog när det gäller de immaterialrättsliga aspekterna. Det finns tyvärr en uppsjö av exempel på när rent av felaktiga råd har givits. Något som är alltför vanligt är exempelvis att många nästan pressas till att söka patent, bara för att det kan finns något som är patenterbart. Patenten kan då innebära mer risk än nytta, särskilt om det inte finns någon tydlig koppling till vilket syfte patentet ska ha. Det här händer inte minst eftersom de som får rådet att lämna in en patentansökan inte har kunskap nog att utvärdera om det är det bästa i just det här skedet för den här verksamheten.

Sverige ligger ofta högt i olika innovationsrankingar, såsom Global Innovation Index. Detta tas ibland som intäkt för att Sverige inte behöver göra någonting på immaterialrättsområdet. De som hävdar det har dock inte tittat bortom siffrorna i rankingen.

Sveriges höga ranking i olika innovationsmätningar kan i stort sett hänföras till några enstaka företag. Skulle ett eller ett par av dessa lägga ner eller flytta från Sverige skulle raset i ranking bli enormt. https://www.epo.org/en/news-events/press-centre/press-release/2023/403558 I investerarsammanhang talar man ofta om risken med att lägga alla ägg i samma korg. Det är vad Sverige tycks göra när det gäller innovation och immaterialrätt. Ser man bortom dessa få storföretag är det betydligt mörkare. Det faktum att svenska små och medelstora företag inte ens kommer upp i EU-snittet borde vara en väckarklocka.

En annan väckarklocka borde ringa när jämförelser görs med hur andra länder agerar. I land efter land väcks insikten om att vi lever i en kunskapsekonomi. I land efter land leder det till insikt om att kunskapsekonomins viktigaste tillgångar är de som skapas via olika immaterialrättigheter. I land efter land tas strategier och liknande fram.

Finland är i det här hänseendet ett föregångsland. De hade tagit fram en nationell immaterialrättsstrategi långt innan EU-kommissionen la fram sin handlingsplan för immaterialrätt 2020. Danmark tog fram sin nationella immaterialrättsstrategi för att komplettera handlingsplanen för immaterialrätt på EU-nivå. Österrike och Irland är andra länder som insett att nationella handlingsplaner tjänar ett syfte.

Det är inte bara länder i Europa som agerar. Singapore, Kina och Korea har länge haft tydliga planer för hur de kunskapsbaserade tillgångarna kan skapa mest nytta. Ett land som Brasilien har tagit fram en nationell immaterialrättsstrategi som inte bara tar upp frågan om utbildning i immaterialrätt utan också frågor kring den politiska styrningen på området.

I affärslivet talas ofta om faran med ”complacency”. Det kan närmast översättas med självgodhet eller förnöjsamhet. Företag som faller i den fällan slutar sträva efter att bli bättre, vilket gör att de snabbt upphör med att vara bra. Det politiska Sverige har hamnat i den fällan när det gäller innovations- och immaterialrättspolicy.

Sverige skulle verkligen behöva en Florence Nightingale på det här området. Någon som vågar bråka för att få fler att förstå vad Sverige är på väg att förlora genom att inte bättre ta tillvara på de kunskapsbaserade tillgångarna. När de som tog hand om skadade inte tvättade händerna dog folk. När vi i Sverige inte ser till att ens ha tillräcklig kunskap i innovationssystemet om immaterialrättigheter dör visserligen inte människor, men vi alla förlorar. Företag kan gå under för att de gör fel och helt enkelt blir stämda. Företag kan gå under för att de inte får nödvändig finansiering. Företag kan gå under för att de inte får utväxling på gjorda investeringar. Har vi råd med det?